Två sidor av ensamheten

Förvridna, ångestfyllda ansikten i svart bläck på en vägg. På en annan, en våldsam, absurdistisk målning i rött och gult. Och så teckningarna, med en minutiös detaljrikedom, ofta undanglidande. Man kan inte bestämma sig för om de är trösterika eller bara oroande. Kanske både och.
- Elina Merenmies verk fascinerar. Hon visar alltid två sidor av samma mynt, lite svärta i det röda. Som hos människan - det finns en mörk sida hos alla, konstaterar konstmuseets intendent Anders Jansson.
Själv talar Elina Merenmies om en destruktiv och en konstruktiv sida som kämpar om övertaget under skapelseprocessen. Båda behövs, och slumpen är hennes bästa vän, säger hon. Inspirationen kommer från personliga erfarenheter och människor omkring henne. Ofta har hon en särskild person i tankarna när hon påbörjar ett verk.
- De ger mig ett särskilt språk. Men sedan tar målningen gärna sina egna vägar och glider mig ur händerna. När den är klar känns det sällan som att det är jag som har gjort den.
Alone är Elina Merenmies första soloutställning i Sverige och blandar verk från hela hennes produktion, som går tillbaka till 80-talet; en del har aldrig visats tidigare. Namnet på utställningen speglar vad hon som konstnär uppehåller sig med, menar hon. Dels en dyster ensamhet - de svaga eller ickeexisterade banden människor emellan. Men ensamheten kan också vara välgörande:
- Det vackra, de små sakerna i livet, upplever vi ofta när vi är ensamma. Att vara ensam och titta på en mygga, det borde vi göra oftare. Jag tror att människor innerst inne vet att det inte är att köpa hus och skaffa bankkonto och utbildning som är det väsentliga, men vi dras bort från den insikten av vardagens maskineri.
Själv har hon aldrig tvekat över vad som är viktigt sedan hon insåg att hon inte kunde göra något annat än att bli konstnär.
- Det var faktiskt ett enkelt val. Jag förstod att även om jag skulle bli fattig och okänd så måste jag göra det.
Vägen blev heller inte lätt, som ung kvinnlig konstnär ute i Europa är det svårt att tas på allvar, berättar Elina Merenmies. Men nu är hon i hamn.

Elina Merenmies: Alone, Uppsala konstmuseum, t o m 22 januari 2006.