Om krig, flykt och Astrid Lindgren

Fem morgnar i veckan tar min buss vägen förbi en hållplats där någon klottrat ”REFUGEES WELCOME” i stora, svarta versaler. Det är inte mycket mer än en relik från september, en månad som kändes väldigt fjärran redan i oktober. Nu känns det mer som ett decennium sedan.

Ett par månader innan flyktingkrisens klimax släpptes Astrid Lindgrens krigsdagböcker. Sveriges mest folkkära författare skrev flitigt under andra världskrigets gång, och hennes skrifter ligger till grund för Upplandmuséets utställning ”Astrid Lindgren – Hela världen brinner”, som handlar om krig, flykt, och svenskt mottagande.

Förväntar man sig att utställningens fokus är Astrid Lindgren själv blir man nog besviken. Förutom korgen som dagböckerna upptäcktes i och ett stort, svårnavigerat touchscreen-bord som skapar en tidslinje mellan Lindgren och andra världskriget, har få saker någon uppenbar koppling till författaren.

Istället är huvudpersonen flyktingen, nu och då men med fokus på nu: Stora delar av utställningen är interaktiv, där besökarna delar sina egna berättelser, och på så vis ger utställningen detaljrikedom. Som till exempel världskartan som bjuder in till att fästa en nål i länder där man har internationella vänner. nbsp; Eller den stora svarta tavlan där man tillåts skriva ner familjesägner och berättelser om dem som förlorats i krig eller flytt en konflikt.

En annan sektion består av ett antal montrar, där ett flertal människor som sökt fristad i Sverige ges tillfälle att berätta om sina upplevelser. Några av dessa vittnesmål är fullkomligt paralyserande. I den fruktan som beskrivs i montrarna finns det moraliska argumentet för en generös asylinvandring sammanfattat. nbsp;

Och på det viset är ”Astrid Lindgren – Hela världen brinner” en utställning som känns både i och ur tiden. Den känns passé eftersom saken är avgjord. Donald Tusk ber människor att stanna kvar där de skjuts ihjäl och Anders Ygeman flaggar för att skicka tillbaka dem som kommit hit.

Men samtidigt innebär det att utställningen påminner oss om varför detta skett. Varför? För att det är svårt att föreställa sig hur man skulle kunna neka dessa människor och behålla sin värdighet. Något som naturligtvis gör ”Astrid Lindgren – Hela världen brinner” om något ännu sorgligare.

nbsp;