Den Andre då och nu
Utställningen som öppnade på Upplandsmuseet den tredje september tar oss med på en något ojämn historisk resa. Det börjar under kolonialtiden. På 1800-talet var det många européer som såg det som sin plikt att öka sina landsmäns kunskap om världen. Många av de troféer som fördes hit av upptäcktsresanden och vetenskapsmän finns ännu kvar. Från etnografiska museet kommer inte bara en rad med snäckor, utan också mänskliga käkben. I den tillhörande texten står att läsa att vi européer betraktade andra kulturer och människor som mindre mänskliga, som den Andre. Därigenom möjliggjordes det som vi idag ser som övergrepp.
– Utställningens pedagogiska ambition är att visa hur vi sorterar människor, säger Ola Larsmo, som bidragit till utställningen. nbsp;
Vid 1900-talets början sorterade man efter skallmått. En av Sveriges mest kända rasbiologer, Anders Retzius delade in mänskligheten i långskallar och kortskallar. Den första gruppen fanns främst i Nordeuropa. De var företagsamma och krigiska. Den andra gruppen hade sitt ursprung i Östeuropa. De ansågs vara passiva och konservativa. nbsp;
Även om få människor idag skulle komma på tanken att mäta storleken på någons skalle för att ta reda på hur intelligent personen är, menar Ola Larsmo att vi knappast har slutat sortera människor. nbsp;
– Till exempel gör vi ju skillnad på barn och vuxna, och det kanske är något vi måste göra. nbsp;
Samtidigt tycker han att det är viktigt att vara på det klara med att så fort vi börjar dela upp i grupper tar vi till generaliseringar och då går också någonting förlorat. Och även om idén om mänskliga raser avskaffades redan 1950 så menar Ola Larsmo att man inte behöver gräva djupt för att hitta spår av den än idag. Som exempel tar han boken The Bell Curve. I boken som kom 1994 argumenterar forskarna Richard J. Hernstein och Charles Murray för att barnbidraget till fattiga kvinnor i USA bör dras in, eftersom dessa kvinnor också ligger längst ner på intelligenskurvan. Boken fick mycket kritik, men hindrade inte författarnas fortsatta karriärer.
Historierna som utställningen nbsp;(O)mänskligt berättar är många och de överträffar varandra i sin förskräcklighet. I flera fall är de berättade ur individens ögon, och därför kommer de extra nära. Utställningen tar upp övergrepp utförda mot indianer på 1700-talet, men berättar lika rakt på sak om människor som tvångssteriliserades i Sverige för bara dryga 50 år sedan. nbsp;
Lästa med 2000-talets ögon ter sig många av de äldre berättelserna otroliga, nästan overkliga. Utställningar om historiska fenomen lider lätt risken att bli just det, inget annat än en berättelse om något som hänt tidigare, något som besökaren lätt kan vifta bort genom tankar på de framsteg som mänskligheten har gjort sedan den tiden. (O)mänskligt går ett steg längre. Utan pekfingrar får utställningen besökaren att reflektera inte bara över den tid som varit, utan även över hur vi lever idag. För Ola Larsmo som har varit med och arbetat med utställningen är det vetenskapens roll som har varit i fokus.
– Det är viktigt att fråga sig hur vi ska nbsp;kunna hålla isär våra fördomar från vetenskapen. Fakta är fakta och rön är rön men de sätts alltid in i ett sammanhang, säger han.
I Uppsala har den ursprungliga utställningen kompletterats med en del om Statens rasbiologiska institut som fanns här mellan 1922 och 1956. Institutet tas som ett avskräckande exempel, en varning för vad en alltför blind vetenskapstro kan leda till.
– Vi vill visa Uppsalaborna en gång för alla vad det här institutet var för någonting, säger Ola Larsmo. nbsp;
Han menar att institutet var både värre och mindre farligt än vad de flesta tror. Värre i den meningen att det fick kopplingar till nazismen i Tyskland – den forskning som utfördes här gav impulser till tyska forskare vilka senare ansvarade för att utföra ”vetenskapliga experiment” på utvecklingsstörda barn. Samtidigt, hävdar Ola Larsmo, hade institutet aldrig någon större makt. Det var en remissinstans när steriliseringslagarna infördes i Sverige 1934, men det var bara en instans av flera och låg inte bakom förslaget.
Ola Larsmo har ägnat nästan två år åt att fördjupa sig i ämnet. Så lång tid har det tagit att skriva det lärarmaterial som hör till utställningen. Tanken var att det skulle bli en bok, men än så länge finns det bara som pdf, tillgänglig på utställningens hemsida. Precis som när utställningen tidigare visades i Stockholm kommer Uppsalas niondeklassare och gymnasieelever att erbjudas besöka utställningen som en del av undervisningen. nbsp;
– Det brukar bli väldigt avancerade diskussioner, berättar Ola Larsmo. Utmaningen handlar inte så mycket om att peka ut skurkar i det förflutna utan mer om att vi ska få syn på vårt eget sätt att sortera människor och fundera över vetenskapens roll i formandet av vår egen människosyn.
Kanske beror de livliga diskussionerna delvis på alla de frågor som ingår i utställningen. I svart på vitt står de där och är svåra att värja sig mot. Som under rubriken norm och avvikelse: Var dras gränsen, varför och hur förhåller vi oss till dem som faller utanför? nbsp;
nbsp;
Veronika Skärlund
nbsp;
