Interaktiv samhällskritik

Det ligger i tiden, heter det senaste vandrande konstprojektet från Regionmuseet Kristianstad som nu anlänt till Upplandsmuseet här i Uppsala. Tiden är det som visas upp samt hur vi ser på den i vårt moderna samhälle. Utställningen är ett samarbete mellan elever på skolor och gymnasium i Kristianstads kommun, som producerade större delen av materialet. Konstnärerna Eric Langert och Per Petersson färdigställde projektet med slutgiltig formgivning och produktion.

Hela utställningen är interaktiv, där man ofta får göra mer än att bara se konsten. Flera element kräver att man sätter sig ner, lyssnar efter ljud, drar i spakar, flyttar på pjäser eller pekar på skärmar. När man först går in stöter man på ljud och lampor som reagerar på ens närvaro. Man får även ett stämpelkort, som man använder för att ta sig igenom utställningen och svara på frågor om ens egen relation till tid. Det mesta i utställningen visar tecken på tidens påverkan men många delar känns ändå nya, bitvis även futuristiska. Man får känslan av att ha gått in i en annan värld, fylld med tidens alla möjliga tecken.

Som besökare, eller deltagare, får man sin uppfattning om tid ifrågasatt. nbsp; Allt från debatten kring tidens filosofiska natur till hur klockor påverkar arbete, blir del av den kritik som utställningen delar med sig av till besökarna. Det meddelande som man får ta del av är att den moderna världen är för snabb, människor arbetar för tid, arbetare säljer sin tid och alla saknar tid. Alla är understående tiden, så man får använda den väl.
Den här typen av samhällskritik är inte extremt nytänkande, men den är väl utförd. Man lämnar museet fundersam kring sin tidsanvändning, vilket säkert var målet. Ett tips är att inte kolla mobilklockan när man är där, då tidens närvaro verkligen fyller en med en sorts förundran och mystik. Man får en känsla för hur tiden verkligen rör sig framåt, samtidigt som den kan kännas väldigt långsam.

Det enda jag kan kritisera är utställningens övertydlighet. Det som är tänkt att vara subtila meddelanden om att utnyttja tiden rätt blir stundvis väldigt uppenbart, vilket både stör utställningens flöde samt skapar en känsla av upprepning. Utställningen ger till exempel inte sällan kritik till tidssynen på arbete, där människor porträtteras som slavar inför både arbetet och tiden, vilket visas upp genom att man tvingas kalla sig själv för slav inför en interaktiv skärm.

Trots det är utställningen i helhet väldigt njutbar, där jag ofta förvånas över graden av interaktivitet. Den är inte perfekt, men det är verkligen värt att se innan den försvinner. Att gå på den här utställningen är inget slöseri med tid.