Mörkt, suggestivt – och rart

Direkt till vänster finns serien ”Att sova och drömma om mat” (2006) monterad i svarta blädderbara ramar på väggen. I den svarta floden flyter huvudkaraktären fram genom drömmen från vilken han inte vill vakna. Det bjuds på festmåltid i skogen, som emellanåt inte är en skog eftersom man anar golvlister och vägguttag för stickkontakter i periferin. Ibland blir rummen tydliga, som kulisser med trädskulpturer, i vilka det hänger japanska lyktor. Kolbeinn arbetar i tusch, ”Att sova och drömma om mat” är i färg – grundfärgerna rött, blått, gult och grönt. Hela tjocka färgsjok samsas med tusentals små streck och ger bilderna ett barnsligt utseende.
nbsp;

Ömsom är det rart, ömsom groteskt. Serierutorna gränsar mot det banala trots de många detaljerna, men berättelsen är allt annat än banal och bilderna är mycket välkomponerade. Kolbeinn lyckas skapa en helhet – varje ruta är som en tavla, alltför realistisk för att vara tecknad av ett barn. Bakgrunderna japanskt stilistiska, karaktärerna fula – som klotter – men utlyfta ur sidan i kollegieblocket och placerade i en kontext. Det blir väldigt effektfullt tillsammans med den svarta skogen, den röda himlen och de limegröna streckningarna som ger träden och trädfigurerna deras textur.

Uppvuxen i Flogsta har Kolbeinn inspirerats mycket av skogen, träden, människorna och husen, och i flera av de andra verken i utställningen skymtar Flogstasilhuetten förbi. Sammanlagt bjuds det på fem utdrag ur ”Trollkungen” (2008), ett utdrag vardera ur ”John-Boy Walton i svampskogen” (2011), ”Nu väcker vi Bigfoot Brown” (2011) och ”Skyddsrummet” (2011), en iscensättning av densamma, samt två animerade kortfilmer.

Den magiska skogsvärlden följer besökaren ut ur serierutorna och in i rummet. De svarta granarna under den röda himlen kontrasterar mot de tre vita väggarna och ger en känsla av att man förflyttats in i Kolbeinns universum. Efter en första runda vill jag börja om på nytt – möta de queera, ömsom rara, ömsom groteska figurerna igen – det räcker inte med en titt, berättelserna kräver mer än så. Det är betydligt mer tankeväckande än serier man är van vid, mer samhällskritik än underhållning, mer konst än samhällskritik. Enligt intendenten på Uppsala konstmuseum kan man bakom drömlogiken i de utomjordiska världarna ana frågor om begär, kropp, kön, identitet och inte minst utanförskap. Det skriver jag under på.

nbsp;

nbsp;