I fäders spår

Intresset för att följa V-Dalas historia var stort då utställningen ”V-daling från vagga till graven” öppnade förra helgen. Mer än 200 personer kom på premiärdagen och som V-Daling själv kände jag mig väldigt förväntansfull inför besöket. 375 år Kanske kunde nationen bjuda på några celebriteter genom tiderna?

Rubriceringen av utställningen känns minst sagt suspekt och kräver en förklaring. Nationen värnade om de sina – ett barns namn kan ingraveras på silverplåt på V-Dalas egen nationsvagga och på Gamla kyrkogården finns nationsgravarna. En student som avled under studieåren fick sin sista vila just där och det föranledde stort besvär för de anhöriga som ville begrava sonen i hembygden. Sonen – eftersom det fram till 1870 endast fanns manliga studenter.

Montrarna löper längs väggarna samt mitt i salen i ett av utställningsrummen på Gustavianums tredje våning. Utanför rummet hänger olika standar som en pampig inramning av utställningen.
nbsp;
Att just Västmanland och Dalarna grundade en nation berodde helt enkelt på en redan cementerad samhörighet mellan de två landskapen. De betraktades också som en enda provins. I början av 1600-talet organiserade sig studenterna i landskap (nationes, lat.), sällskap eller brödraskap. Senare förbjöds sällskapen av universitetet då det festades för mycket. 1663 integrerades dock dessa sällskap i universitetets organisation. Varje nation fick en inspektor med titeln professor. Han såg till nationen och representerade den i konsortiet. Mot stormaktstidens slut övergick nationen från att vara en social institution till att rätt och slätt vara ett organ för akademiska övningar, hur en disputation går till exempelvis.

I början av 1800-talet flyttade sällskapen in i egna hus, där både fest och studier fick utrymme. Idag innebär nationsverksamheten att ta hand om frågor rörande bibliotek, bostäder, idrott och fester. Då det gamla nationshuset på Sysslomansgatan höll på att ätas upp av husbockar fick Alvar Aalto uppdraget att rita en ny nationsbyggnad. 1965 stod det klart.

Jag skulle vilja se mer av V-Dalastudentens liv från krigsåren fram till idag på utställningen. Det är lättare att jämföra sig med en student från 40-talet, det ger mer genomslag till nutiden. Var bodde de, var åt de och var roade de sig? Och hur många kvinnor respektive män är inskrivna där idag jämfört med tidigare?

Detta till trots rekommenderar jag alla att ta hissen upp till tredje våningen och ta sig tid att se vad visningen har att ge. Den är väl utarbetad och jag är säker på att det kommer dröja länge innan nationen V-Dala går i graven.