Skönhetstävling som utmanar


Alla har rätt att vara vackra. Det är devisen bakom den omdebatterade utställningen ”miss Landmine” som just nu visas på Fredens hus i Uppsala.

På foton i nästan naturlig storlek poserar kvinnor i vackra klänningar. Miljön är vad vi i Sverige skulle kalla exotisk – palmer, ruiner, stränder och vackra solnedgångar. Vid första anblick ser man leende ansikten. Det är först när blicken sänks som det framgår att det inte rör sig om några vanliga fotomodeller. Som bilden på 32-åriga Thou Chorn från provinsen Takeo. Hon sitter i en hängande korgstol, solen i bakgrunden färgar himlen rosa. ”Men vänta nu”, tänker jag, ”var har hon gjort av benen?”. Även om hon lägger dem i kors eller viker in dem under sig kan hon inte få plats med två långa ben under den där klänningen.

Förutom kläder och accessoarer är Thou Chorn och de andra kvinnorna draperade med band av den typ vi är vana att se på skönhetstävlingar. Det ligger över den högra axeln, går ner över bröstet och runt motsatt höft, men istället för att ange kvinnans nationalitet står det ”Miss Landmine” med svart text på vit bakgrund.

Norrmannen Morten Traavik anordnade 2008 en skönhetstävling för kvinnor som skadats av landminor i Angola, det var startpunkten för utställningen Miss Landmine. Omröstningen i tävlingen genomfördes på internet och nästan 10 000 personer från mer än 30 länder deltog. Prisutdelningen var ett jippo av dignitet, med inbjudna gäster och Ana Paula dos Santos, presidentens fru, som prisutdelare. Tävlingen uppmärksammades i både lokal och internationell press.

Året därpå var det dags för en liknande tillställning i Kamboja, men landets regering ansåg att tävlingen var ett hån mot de deltagande kvinnorna och förbjöd Morten Traavik och hans kollegor från att slutföra projektet. Inte nog med det, de deltagande kvinnorna fick inte längre lämna sina hembyar och därför hölls tävlingen ”i exil” i samarbete med Kambodjaner i Norge. Samtidigt genomfördes en internationell internetomröstning och den tredje december, av FN utsedd till internationella dagen för handikappade, korades en vinnare.

Förutom fotografierna utgörs utställningen av pressklipp, en video och en utställningskatalog. De kambodjanska kvinnorna presenteras med namn, ålder och hemstad. Vi får också veta vad de har för framtidsdrömmar och vilken som är deras favoritfärg. På blänkande sidor poserar de, med tiaror i håret och vackra smycken kring hals och handleder. Det ser ut som vilken modetidning som helst, tills man läser texten: Mina, utlösare, sprängämne, producent. De flesta av de minor som listats exploderar av tryck, 10 kilo räcker för att släppa loss kraften i sprängämnet.

Thou Chorn, hon i korgstolen, skadades 1998. Minan som förändrade hennes liv heter Blackwidow, är producerad i Ryssland och kostar 16 dollar. Det står där lika självklart som informationen att hon säljer kakor i hemmet, hoppas på ett jobb och tycker om färgen röd.

Priset i tävlingen? En specialdesignad protes.


Annons

Annons

Läs mer

2017-06-02 13:54
Tro, hopp och kärlek Upplandsmuseet 13/5 - 14/1
2016-04-05 09:27
När akvarellerna hon skulle söka till konstfack med blev stulna köpte Berit Sahlström en vävstol för försäkringspengarna…
2016-03-16 10:41
Fem morgnar i veckan tar min buss vägen förbi en hållplats där någon klottrat ”REFUGEES WELCOME” i stora, svarta…