Berättelser inifrån

Att gå in på Helena Blomqvists utställning Inside stories är att gå in i en annan värld. Vid en första anblick kan motiven; människor, träd och gator, verka bekanta. Men det är något som inte stämmer. Kan ett barn slumra på Godzillas rygg? Och sedan när bildar apor revolutionära arméer? Den här utställningen berättar andra historier än de från verkligheten.
– Min bildvärld speglar den verkliga genom bilderna. Det känns verkligt men är det inte, även om de enskilda lagren är det. Jag målar aldrig någonting nytt i datorn, berättar konstnären Helena Blomqvist, när Ergo träffar henne på vernissagen. nbsp;

Verken som visas är ett urval, gjort av den vikarierande museichefen Mattias Enström, från de tre bildserierna Dark Planet, Slumberland och The Last Golden Frog, varav den sistnämnda är den innersta. Ingången till den sker genom att besökaren lyfter undan ett svart draperi som effektfullt delar av utställningen i en inre och yttre del. Det är som att en tränger djupare in i sagovärlden för varje verk som passeras. nbsp;

Rummet verken är hängda i är rent och fritt; här är det bilderna och deras berättelser som får uppta fokus. Närmast ingången till utställningen möts besökarna av en sorglig svit inspirerad av Helena Blomqvists tid som extraknäckare på Aftonbladets bildarkiv.
– När jag jobbade där behövde jag läsa tidningen väldigt mycket, och såg då den här historien. De här fyra verken är som ett hommage, berättar Helena Blomqvist.

Helena Blomqvist använder förvånansvärt simpla medel för att skapa sitt bildspråk.
– Jag har ett bord hemma där jag bygger upp miljöer, med enkla material som papier mâché, sand och papper, säger hon. Hon berättar att hon sent glömmer ögonblicket då hon insåg att en stjärnhimmel kunde skapas med ett papper med hål i och en lampa.

Bilderna har ytterligare dimensioner. Exempelvis kan titeln The Last Golden Frog enligt Blomqvist åsyfta den art som var den första att utrotas av klimatförändringarna. Hon berättar om en gyllene padda i Costa Rica som begav sig ut i natten för att leta efter en hona att para sig med, men förgäves; han var den sista kvar.
– Jag jobbar med ämnen som engagerar mig, samtidigt som det ju är en fabelhistoria. Jag lämnar det ganska öppet, säger Blomqvist, angående huruvida utställningen har något specifikt syfte.
– Det är så svårt att säga. Alla har olika tolkningar, och verken utgår snarare från en intuitiv bild än något verbaliserat, förklarar hon.

Bilderna berättar alla en historia. Även om det i vissa av serierna kan skönjas, som Blomqvist kallar dem ”huvudrollsinnehavare”, så rör det sig inte specifikt om just hennes intuition eller hennes sons drömmar. nbsp;
– Varje besökare, student eller van museiflanör, får skapa sina egna historier i mötet med konsten.