Väver in kvinnorna i universitetshistorien
När Berit Sahlström satt som jämställdhetshandläggare på universitetsförvaltningen slogs hon av samma sak som många andra som vistas i de anrika lokalerna: väldigt många av de som tittar ner från tavelramarna är män.
– Du vet hur det ser ut, med alla gubbsen runt omkring en på väggarna. Och så fanns det fanns en staty av en naken kvinna, halvliggande. Jag satt där och insåg att jag och statyn var de enda kvinnorna i rummet.
Mobiltelefonen ringer och Berit Sahlström stänger av ljudet.
– Det är från Uppsala, säger hon.
Antagligen handlar det om konstverket som invigs samma dag som vi träffas – en nästan fem kvadratmeter stor väv vid namn ”Virtual friends” som nu pryder en vägg i det nyrenoverade stadsbiblioteket. På den syns tretton kända författare från olika sammanhang och epoker – från Judith Butler till Simone de Beauvoir, Ellen Key och Selma Lagerlöf – kring ett bord.
Uppsala universitet var också spekulant på just den – hade till och med skissat in den i sina ritningar – men kommunen fiskade fram plånboken snabbast. När universitetet fick reda på det gav de istället konstnären i uppdrag att skissa på ett nytt verk, anpassat för universitetshuset. Och med det sitter Berit Sahlström nu – och ungefär ett år framöver.
– Jag har ju att göra om man säger så.
Två av rummen i Universitetshuset ska prydas med hennes konst när renoveringen är klar 2017. I ett av dem ska fyra vävda porträtt i helfigur av kvinnliga Uppsalaakademiker sitta, tillsammans med nbsp;ett stort konstverk kallat nbsp;”Kvinnorum”, i samma anda som ”Virtual friends”. Flera av studentskorna är hämtade från foton ur Ergos arkiv, som konstnären besökte i fjol för inspiration. Andra rummet kommer att prydas av väven nbsp;”Tänk fritt tänk stort”. Där kommer studentliv, Rackarbergets punkthus, nbsp;hånglande par nbsp;och promotioner av doktorer att ingå.
***
Berit Sahlström föddes i Tranås och flyttade – eller ”flydde” som hon uttrycker det – till Uppsala för att plugga. Här blev hon aktiv i kristna studentrörelsen, som stod politiskt långt till vänster och var mycket inne på befrielseteologi och krav på social rättvisa. Studiemässigt var det psykologi, sociologi och samhällsvetenskap som upptog tiden.
– … men jag ville ju bli konstnär.
Så hon gick konstskola på Kursverksamheten, som Folkuniversitetet hette då. Men när det var dags att ställa ut i slutet av utbildningen bröt sig någon in på konstnärsklubben i Uppsala och stal många av hennes verk – akvareller hon skulle söka till konstfack med.
– Jag fick 4 000 på försäkringen och det var ganska mycket pengar då. Så jag köpte en skrivmaskin och en vävstol.
En bildvävskurs på folkhögskola senare stod det dock klart vilket medium som var rätt:
– Då visste jag att jag skulle väva.
Men innan hon började väva på heltid hanns en hel del med: bland annat ett jobb som blankettkonstruktör (som är precis vad det låter som), en doktorsavhandling om politiska affischer från Mocambique och Etiopien och en hel massa år som forskare och lektor i konstvetenskap i Uppsala, Linköping och Gävle.
Saknar du att undervisa?
– Om det inte hade varit så roligt att väva hade jag säkert gjort det. En sak jag saknar är vad studenterna tillför i nya idéer och tankar. Jag tycker inte att det poängteras tillräckligt av universitetet och dess lärare.
***
Numera bor Berit Sahlström i Malmö tillsammans med sin man – som hon träffade under studieåren i Uppsala. Lägenheten ligger ett stenkast från det hipstertäta Möllevångstorget och i ett av rummen finns ateljén, som domineras av en stor vävstol och en vägg helt täckt av färgsorterade garnnystan. Ytterligare en vävstol ska införskaffas och på något vis få plats i rummet, så att hon ska kunna arbeta parallellt på olika delar av beställningen från universitetet.
Berit Sahlström arbetar med en skiss några centimeter bakom väven för att ha koll på var i bilden hon är – men precis som skissen blir det inte, och det vet beställaren om.
– Universitetet ger mig konstnärlig frihet inom ramarna för skisser nbsp;jag presenterat. Det är nbsp;nödvändigt för att resultatet ska bli bra.
De kvinnor som växer fram i vävstolen ser ofta allvarliga ut, vissa lite i sin egen värld, andra med blicken rakt mot betraktaren.
– Jag skapar inte några helgon. En del av de här kvinnorna var rätt så jobbiga.
Liksom de herrar som pryder många av Uppsala universitets anrika salar kommer Berit Sahlströms kvinnor titta ner från väggarna på många generationer studenter och anställda. Vävarna håller i många hundra år.
– Det är det som är så fantastiskt. Det här kommer att finnas kvar när jag är borta.
