Hej och tack, ”verkligheten”

Jag har en sån där period. En sån där period då man är så obotligt trött, besviken och arg på verkligheten att man gör precis allt man kan för att undkomma den. Jag lyssnar inte på nyheterna. Jag läser inte debattsidorna. Jag tittar inte på samhällsmagasin på tv. Jag har till och med avslutat mitt facebookkonto. Jag orkar helt enkelt inte bli så förbannad hela tiden. Över alla dumma länkar till pubertala ”kulturdebatter”. Alla mobbinggrupper. Alla trångsynta kommentarer, småsintheter och fördomar. Alla ”jag är inte rasist, men...” och ”visst, jag är för jämlikhet, men...”.

Så jag flyr. Så långt bort från sociala normer och konservativa ideal jag bara kan, och in i en vackrare och simplare värld. En värld av kvarkar, stamceller och förkolnade mammutben. Ja, du läste rätt. Då andra tar sin tillflykt till Grey’s Anatomy och tequila, begraver jag mig i populärvetenskap.
Jag är en sucker för Vetenskapens Värld och jag fullkomligt knarkar poddarna från Vetenskapsradion. Snart har jag lyssnat igenom hela arkivet från 2008 och framåt. Och fördelen med att ha ett så uselt detaljminne som jag har, är att det går att lyssna om och om igen.

Och vad jag lär mig Till exempel vet jag att man nyligen hittat fyra nya arter av kameleont. Att det tagit tid att hitta dem är inte så konstigt – de är nämligen små nog att rymmas med hela kroppen på ett normalstort tändstickshuvud. Något större är kolossbläckfisken som tros kunna bli upp till 20 meter och som har ögon stora som basketbollar – något som visat sig vara mycket viktigt, rent evolutionärt. Och visste ni att såväl igelkottens taggar som noshörningens horn bara är vanligt, men rätt så ovanligt hår?

Men mest spännande just nu är kvantfysiken. Jakten på Higgs mystiska partikel, det är en deckare som heter duga. Nu tycks forskare ha kommit fram till att verkligheten som vi upplever den egentligen inte finns. Att vår tredimensionella värld antagligen bara är ett hologram som projiceras från universums rand. Att allt vi egentligen är, är tvådimensionell information på en platt yta långt, långt borta vid vårt universums slut. Dessutom håller någon på att bevisa att verkligheten faktiskt beter sig på olika vis beroende på om vi iakttar den eller inte. Att i vissa fall kan vi endast se resultatet av ett förlopp men aldrig förloppet i sig. För när vi försöker studera det, vägrar partiklarna plötsligt att samarbeta och såväl resultat som förlopp blir ett helt annat. Ett fenomen som i sin tur gör frågan om huruvida vi kan vara säkra på att månen syns även när vi inte tittar på den, till långt mer än bara filosofisk.
För mig, som är matematisk analfabet, är det här naturligtvis lite klurigt att få rätsida på. Jag, som först år efter gymnasiet lärde mig skilja på fysik och kemi.

Ändå har jag så många gånger lättare att köpa allt det där, än att förstå den bisarra verklighet jag vaknar upp till varje morgon. För en värld i vilken vuxna människor, människor med utbildning, barn, och välbetalda jobb, finner det berättigat att öppet trakassera, ja, till och med att mordhota en skolbibliotekarie från Ludvika för att hon inte rakar sig under armarna – kan det verkligen finnas på riktigt? Nej, vet du vad. Då förefaller det mig klart mycket rimligare att jag lever i ett hologram. Och skulle det nu inte vara så väl, kan jag ju alltid hoppas att verkligheten strax börjar bete sig annorlunda, nu när jag inte längre tittar på den.

nbsp;