Ingenting är mäktigare än en idé vars tid har kommit

Den snabbast spridda filmen i nätets historia föreställer inte klumpiga ninjor eller katter som spelar piano. I stället är det en uppmaning till handling för barnen i Uganda, inledd och avslutad med en klassisk parafras på den franske författaren Victor Hugo: ”Ingenting är mäktigare än en idé vars tid har kommit.” Vem hade kunnat tro det?
Jag talar förstås om Kony 2012. För er som lyckats missa denna film så berättar den om hur Joseph Kony, ledaren för Herrens motståndsarmé, kidnappat barn och använt dem som soldater i ett gerillakrig i norra Uganda. Genom att köpa ett ”action kit” med affischer och armband uppmanas tittarna engagera sig i en global kampanj för att ställa Kony inför rätta.
Filmen är professionellt gjord och talar rakt till hjärtat. Den har fått 100 miljoner visningar och har diskuterats flitigt i massmedia, på nätet och i de mest inflytelserika politiska tidskrifterna. Kändisar som Oprah Winfrey och Rihanna har ställt sig bakom den. Organisationen bakom filmen, Invisible Children, har till och med fått Obama att skicka soldater för att stödja Ugandas militär.
Efter ett sådant genomslag synas givetvis innehållet i sömmarna. Filmen har anklagats för så kallad ”clicktivism” eller ”slacktivism” (klick- och slackeraktivism), den moderna människans lata sätt att engagera sig. Den har också beskyllts för att förenkla eller ge en felaktig bild av en komplicerad och långvarig konflikt. Herrens befrielsearmé lämnade Uganda 2006 och har kraftigt försvagats. Norra Uganda har inte varit en krigszon på länge och har kanske mer trängande problem än Kony. En ensidig fokusering på Kony kan också skymma det faktum att Ugandas militär inte heller är några änglar.
Andra anar till och med nykoloniala motiv. Filmen uppmanar USA att agera militärt och det är inte varje dag som miljontals ungdomar högljutt kräver av den amerikanska regeringen att öka sin militära närvaro i en oljerik region. Minns bara hur Irakkriget fick se strategiska intressen kläs i de mänskliga rättigheternas språkdräkt. Den som skall hjälpas är alltid ett offer, aldrig en handlande människa med åsikter. nbsp; Så här fortsätter Victor Hugo sitt brandtal för Napoleon III, som citeras ovan: ”Det är barbarernas ära att bli erövrade av mänsklighet”. Napoleon III moderniserade Frankrike, men han kom också att kolonisera Vietnam och delar av Kina.

Efter kony 2012-kampanjens osannolika framgång och påföljande kritiska debatt har trycket varit hårt på Invisible Children, och framför allt på dess grundare och frontman Jason Russell. För en dryg vecka sedan togs han in av polis efter att naken ha löpt amok på San Diegos gator. Hans kritiker startade då elakt nog Twitterdiskussionen Horny2012 som ett svar på Kony2012. Det har dessutom visat sig att han har poserat med automatvapen för att få en rolig bild att visa vännerna, och har därmed begått samma blunder som de svenska journalisterna Schibbye och Persson.
Det kan dock inte vara lätt att vara utsatt för ett sådant tryck. Likheterna med Julian Assange är många. Karismatiska, ensamma aktivister som vill förändra världen med nätets hjälp, som får ett enormt genomslag men som till slut viker för trycket (och dessutom anklagas för att urarta sexuellt). Dessutom har de naiva världsbilder: Russell nämner Walt Disney som sin förebild och Assange tror sig ha fallit offer för en mystisk allians mellan den svenska feminismen, några av världens största nyhetstidningar och den amerikanska regeringen. En svartvit värld rymmer inte bara skurkar, utan också de ensamma hjältarna som sett sanningens ljus i en värld av blinda. Men vem kan bära ett sådant kors? Russell och Assange gör det bevisligen inte. De skulle tjäna på att fördela ansvaret och nöja sig med att sprida fakta och lämna mer tolkningsarbete åt mottagaren. Inget skulle hända utan småtokiga eldsjälar som eldar på, men globala rörelser kan inte byggas på individualism.

Men som så många redan har påpekat: De flesta som sett filmen vet nog mer om Uganda och Joseph Kony nu än för några veckor sedan. Efter debatten har de flesta nog förstått att situationen är komplicerad. Nätets kraft har bekräftats, och det är hoppfullt att se så mycket solidaritet och välvilja bland världens unga.
Det är dock tydligt att traditionella nyhetsmedier (”gammelmedia”) är livsviktiga för att en bra, kritisk debatt om komplicerade frågor skall föras. När allmänheten ropade efter en militär intervention genom sociala medier, så manade tv och tidningar till eftertänksamhet. Visst kan och bör vi fortsätta sprida information och filmer av detta slag med gott samvete Bara vi är aktsamma när mänskliga rättigheter kommer på tal. Alltför ofta skrivs sådana upprop under med krut.

nbsp;