Konstvetarens väg in i arbetslivet: en thriller
Jag kan nu, efter mycket om och många men, stoltsera med att även jag (som av vissa i min omedelbara närhet ansågs löpa en betydande risk för att bli överliggare) har arbetslivserfarenhet. Detta mirakel kom sig endast av en enda betydande huvudfaktor: att jag lånat så mycket pengar av CSN som de anser det anständigt att låna ut. Jag behövde alltså söka mig ett annat uppehälle än den att hemsöka föreläsningssalarna i den eviga ungdomens stad. Betrakta denna min lilla berättelse som ett vittnesmål om hur snirklig och kringelikrokig vägen efter examen kan vara, även för en så erfaren och världsvan ex-student som moi.
Med hjälp av min kära älskade mor kom jag alltså, bokstavligen helt osökt, in i LSS-svängen. Kontaktperson, ledsagare och avlösare åt barn och unga med varierande grader av autism och andra NPF-diagnoser. I och med att jag drabbades svårt av Amors pilskott – det värker fortfarande – så kom jag närmare den eviga stressens stad (alias den Kungliga huvudstaden). Där kom jag tyvärr för en tid på villovägar. Fem veckor ägnades åt att horribelt misslyckas med att sälja ett gott samvete åt snåla 08:or. Detta följdes av en enda dag av att rulla däck i snöslasket på en sluskig däckfirma. Det ändå som generöst sätt skulle kunna räknas som något positivt med denna sistnämnda arbetsdag, är lärdomen att det faktiskt finns tillfällen då det inte finns någon större användning av akademiska begrepp. Eller ett stort ordförråd över huvud taget.
Som tur är tog jag mig upp från denna urspårning och fann mig snart fastkilad i LSS-filen igen. Nu är det en daglig verksamhet som jag kallar för mitt andra hem. Ibland är det knappt att jag märker skillnaden mellan att vara en i personalen eller en av våra brukare, men så länge lönekontoret har full koll på vilken kategori jag tillhör så är jag nöjd.
Detta har jag alltså funnit vara studentlivets efterbörd, detta att förvandlas till villebråd i den inte allt för roliga arbetsmarknaden, som jag under detta senaste händelserika år alltså har fått ta en ganska ansenlig del av. Nu undrar måhända några av er över om jag, konstvetare till titel och stolthet, ändå inte skulle vilja hitta ett jobb inom den eller en likvärdig sektor så småningom? Jo självklart, blir svaret till er, om månadslönen efter skatt är sexsiffrig och ger mig rätt till att sätta diplomatplåtar på den skattefinansierade leasingbilen (en sprillans svart Mercedes-Benz, tack). Annars stannar jag gärna kvar och tar promenader, högläser Alfons Åberg och spelar Fia med knuff – detta trots mina usla erfarenheter av detta djävulens påfund till brädspel. C’est la vie!
