Ivriga funderingar

Förra veckan var det dags för Universitetsdagarna. Då kom en hel drös gymnasiestudenter till Uppsala från olika delar av Sverige för att ta reda på om det här kan vara en lämplig framtida studiestad. Jag var på plats på Ekonomikum och såg dem irra runt med ivriga blickar. Kanske kommer vi att hänga i dessa korridorer om något år, tycktes de tänka.
Den där ivriga blicken hade jag också när jag steg av tåget i Lund med en gigantisk blå resväska, tog buss 4 och klev av vid Delphi. Wow, tänkte jag, och förälskade mig genast i min nya studiestad, människorna och språket (okej, dialekten).
Studierna var förvisso helt okej, men det var ju det som hände runt omkring som har etsat sig fast: nationerna, festerna med olika teman, tisdagsvinet med korridorarna, plugg på mysiga caféer… nbsp;
De gymnasietreor jag talade med på Ekonomikum tycktes också främst längta efter studentlivet – inte efter att sätta sig i skolbänken igen efter totalt 12 år i grundskola och gymnasium.

Några som också hade den där påtagligt ivriga blicken var ett gäng sjuåringar som jag nyligen träffade när jag följde med en lärarstudent på praktik i en förstaklass (snart kan du läsa nbsp;reportaget på ergo.nu). När de hälsat på fröken i dörren gick de små – vissa hoppade faktiskt – in och satte sig vid bänkarna med ivriga blickar, fulla av förväntan över vad denna fredagsförmiddag hade att erbjuda. Väggarna i klassrummet var täckta av bokstäver i färgglada färger, målade katter och i taket dinglade pappersfigurer i olika former. Oj, modernt, funderade jag när jag fick syn på en rödmålad angrybird som sällskapade med en utklippt nalle och en orm, medan jag försökte erinra mig vad jag själv tillverkade i förstaklass. Kottar med tandpetarben dyker upp i huvudet, men så pass länge sedan kan det väl inte ha varit.
När fröken sedan ställt en fråga om kroppens fem sinnen viftade de snabbt ett tiotal händer i luften och vissa var så ivriga att de, medan de hade handen i skyn, utbrast ”jag vet fröken, jag vet ”. Så totalt olikt från en föreläsning på universitetet, då man ofta – åtminstone jag, åtminstone stundtals – plötsligt hittade något intressant nere på skorna eller masade mig lite, lite längre ner i stolen, när en föreläsare ställde en öppen fråga.
Frågar man en sjuåring vad som är roligast, skolan eller livet runt skolan, så tror jag bestämt att en hel del svarar skolan. Men sedan slår det mig – nbsp; lika ivriga som ungarna var över att få komma in i klassrummet och börja skoldagen, lika ivriga var de över att lektionen var slut och de fick gå ut och springa på rasten.
Och rast räknas väl som studentliv?

Tack och klick.

nbsp;