Jag lever inte musik
Men jag lever inte musik. Jag går inte runt med spotify öppet i mobilen och letar upp nya guldkorn på internetmaskinen. Inte gamla heller för den delen. Jag kan inte min Beatles, inte min Rolling Stones, inte min Led Zeppelin. Mina hjältar var som störst i början på 90-talet, men när man älskar gammal grunge utan att ha koll på Neil Diamond framstår man mest som en skitunge som inte orkat göra läxan. nbsp;
Min räddning kommer i form av min fästmö. Hon är intresserad av musik på det där genuina sättet som jag ibland önskar att jag var. Hon lyssnar på musik 24/7 och det är tack vare henne som jag inte helt famlar i blindo. Artister som jag tidigare avvisat har hon öppnat mina ögon för. Jag har henne att tacka för Anna Thernheim (trist), Håkan (sjunger falskt), Lana Del Rey (fejk), Die Antwoord (va?), Bob Dylan (slö), Jens Lekman (dåligt uttal) och en massa cool hiphop som jag inte ens visste fanns. nbsp;
Det var också hon som var först med att spela First Aid Kit för mig. nbsp;
Jag älskar musik. Men jag vet inte om det är för att jag själv spelar eller för att jag bara är en känslolös jävel som jag har väldigt svårt att bli berörd av musik. Jag blir lätt glad av en fet låt, kan verkligen uppskatta en bra melodi eller en cool produktion, men jag känner nästan aldrig musik inne i magen (förutom min egen då, SÅKLART). Mitt eget musicerande har alltid handlat minst lika mycket om gemenskapen och samspelet som om själva musiken. nbsp;
Men så såg jag First Aid Kit sjunga Emmylou på Skavlan, och märkte att jag satt och grät.
Nu vill jag inte att ni tror att jag koketterar med mina tårar, jag hatar själv när folk bara ”Vet ni hur bra det var? Jag GRÄT genom hela konserten”. Men för mig var det så oerhört stort och oförklarligt att Emmylou kunde påverka mig så direkt. Jag registrerade inte ens en klump i halsen, plötsligt satt jag bara där och snörvlade som en treåring med nyskrapat knä. Man kan ju tänka sig att det kanske var en engångsföreteelse, men igår såg jag First Aid Kits framträdande från Conan, och EXAKT samma sak hände. Gråt. Snor. Snytpapper. Klump i både mage och hals. nbsp;
Det sista First Aid Kit behöver är förmodligen ytterligare en hyllningstext. De har ju inte direkt motvind nu, så här när de klämmer in ett framträdande på Conan mellan sina två framträdanden på Coachella. nbsp;
Istället vill jag hylla och tacka min fantastiska fästmö för att hon inte bara fyller mig med känslor genom sin blotta närvaro. nbsp;
Utan dig hade jag fastnat.
Johan Falkman
