Korridorslivet på morgonen

Jag har ett fruktansvärt dåligt morgonhumör. Om jag någonsin kommer att slå någon på käften kommer det garanterat att vara före 10.00 på morgonen. Jag ser mig själv i spegeln och vill sparka sönder den. Jag häller brutalt ner kaffe i muggen och hoppas att muggjäveln drunknar. Jag tuggar sönder min smörgås i tusentals små bitar och hoppas att den får ont när jag styckmördar den med mina tänder. Jag ser ut genom fönstret och solen hånler mot mig. Om något går minsta lilla fel på morgonen så kan hela min dag vara förstörd. Jag vill vara ensam och ostörd, så att jag kan sura i fred.

Och så var det bara den där lilla detaljen att jag bor i en korridor med elva andra människor. Det är så ironiskt att jag inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Ibland när jag ska hämta min frukost så sitter det någon i köket och äter. Ibland smackar denna någon så högt att jag måste bita mig i läppen för att inte skrika. Smackljud. Det mest obehagliga ljud som finns. Och ibland är det seriöst någon som pratar med mig när jag med tom blick försöker parera en smörkniv över en limpmacka. Som om jag ens vore kapabel att prata med någon så tidigt på morgonen. Ibland är det till och med någon som frågar mig något på engelska. Men där går min gräns. Jag har därför utvecklat en standardfras för denna typ av morgonprat. Jag tittar upp, ler litegrann och sedan säger jag ”I don’t know”, samtidigt som jag dör lite inombords.
En gång flippade jag ur över att jag inte hittade min nyckel när jag skulle till skolan, så jag rev ner alla väskor och jackor på golvet och sparkade på dem. Som om nyckeln kanske skulle bli lite rädd och komma fram från sitt gömställe då. En annan gång råkade jag kalla en kompis för ”jävla idiot” för att han bredde smör på den där sidan av mackan som man bara inte brer smör på. Ni vet. Om det är hål på ena sidan av mackan så finns ju hålen antagligen där av en anledning. Det är väl ganska uppenbart att man inte ska försöka täcka över dem med smör, eller hur?

Men apropå korridorer så håller de tydligen på att renovera vårt kök den här veckan. När jag vaknade imorse möttes jag av fullständigt kaos. Jag hade naturligtvis glömt bort lappen som tydligt informerade om att man skulle tömma sitt skåp före renoveringen. Min morgon började således med att jag stod på en pall iförd pyjamas och plockade ur mitt överfulla köksskåp medan två äldre herrar stod en meter bort och såg kritiska ut. Morgonen fortsatte med att hissen inte fungerade, jag tappade en lampa i golvet så att glassplitter for runt i hela rummet, och när jag försökte styra upp situationen så dammsög jag upp min favoritstrumpa.
Sedan vill jag bara påpeka att jag övrig tid på dygnet är en väldigt snäll och lugn människa. Men snälla, prata inte med mig på morgonen. Snälla, bygg inte om köket på morgonen. Fast om jag nu måste vara lite ärlig så är det nog oftast min egen klumpighet som orsakar mina morgonproblem, och jag kan förstå det alldeles utmärkt vid lunchtid. Före dess får någon annan ta på sig skulden.

nbsp;