När stjärnorna stiger ner
De flesta av oss känner till Jackie Chan som en sprallig kung fu-hjälte med en tendens att göra sig rejält illa under inspelningarna. Men han är även politiskt engagerad och har i ett tal förklarat att han anser att kineser behöver övervakas: ”Om vi inte blir kontrollerade så kommer vi bara att göra som vi vill.”
Kändisar i politiken har varit ett stående inslag i 1900-talets massmediesamhällen. Konstutövare såsom Orwell och Picasso hyllade Spaniens antifascister, och Muhammed Ali och Sartre med flera kritiserade Vietnamkriget. Varför inte placera Pussy Riot i denna radikala tradition?
I USA har filmstjärnor som Reagan och Schwarzenegger till och med blivit framgångsrika statsmän. Den pakistanske cricketstjärnan Imran Khan leder numera ett islamistparti och har nästa år en reell chans att bli president. Och i Indien, där skådespelare dyrkas som halvgudar, är frestelsen att dra nytta av dem ibland för stor. När Indiens näst största parti, Bharatiya Janata Party, 1998 anklagades för att ha vunnit valet med filmstjärnornas hjälp svarade premiärminister Vajpayee att ”när stjärnor stiger ned på jorden så kommer ljuset.”
Politiskt engagemang kan ge skådespelare och musiker trovärdighet. Och för politikerna skadar det inte att strössla stjärnglans över kampanjerna. När Obama skakar hand med Jay-Z inför kamerablixtarna så är utbytet ömsesidigt.
Kändisar kan dock vara oberäkneliga. Kanske är det lika bra att Michael Jackson aldrig släppte sin abortlåt med den hittiga refrängen ”These abortion papers, signed in your name against the words of God.” William Baldwin har sagt att han skulle vilja slå lite vett i Obama i en boxningsring – och så Clint Eastwoods vimsiga tal till en tom stol på Republikanernas partikonvent för några veckor sedan som flög som en stekt sparv in i munnen på landets politiska satiriker. Det finns därför alltid risker med att förlita sig för mycket på kändisar.
I Sverige verkar det dock svårt. Bert Karlsson tog sig in i riksdagen, om än kortvarigt. Men Linda Rosings Unika partiet fick aldrig något grepp om väljarna (och vice versa), och Marcus Birro blev aldrig kristdemokratisk partiledare. Politiska strateger som kastar våta blickar mot den amerikanska valrörelsen har rätt i att EU skulle gynnas av lite mer engagemang. Men bevara oss från ett opolitiskt flaggviftarjippo där politikernas löften går till förnäma middagsgäster ur kändiseliten snarare än till väljarna.
