Konstnärer befinner sig inte i ett vakuum

För ett par veckor sedan skrev radioprofilen Täppas Fogelberg att polisskyddet av konstnärn Lars Vilks borde dras in och stormningen av hans hus läggas ut på Youtube. Den avslutande knorren löd: ”Låter slutklämmen brutal? Inte då, den är en del av mitt eget konstprojekt.” Underförstått: så länge man saluför sig som konstnär så får man säga precis vad som helst utan att behöva stå för det. Dagens nyheter fördömde omedelbart Täppas i en ledare – utan att nämna det ironiska slutet – och tog chansen att berätta att man är för yttrandefrihet. Mantrat upprepas outtröttligt: man må tycka vad man vill om Lars Vilks, men han har rätt att framföra sina åsikter. Detta blev tydligt i Publicistklubbens debatt om yttrandefrihet i konsten den 8 oktober (appropå Tintin, Lilla Hjärtat och Rondellhunden), där Vilks deltog. Alla i panelen var helt överens om yttrandefrihetens oantastlighet. Så varför behovet av att tvångsmässigt upprepa en åsikt som alla delar?

Här bör vi skilja mellan ett uttalandes positiva innehåll och dess förträngda budskap. Det är inte bara vad en säger som avgör innehållet i en utsaga, utan även vad en håller tyst om. Poängen om yttrandefrihet är naturligtvis formellt korrekt. Men genom att enbart hänvisa till den så snart innehållet i Vilks konst kritiseras ser man i praktiken till att debatten om konstnärers ansvar inte förs.
Konstnärer befinner sig inte i ett vakuum (särskilt inte konstnärer som deltar i politiska paneldebatter); deras konst kan få allvarliga sociala och politiska konsekvenser. Romantisk poesi har förenat krigförande klaner och inspirerat befrielserörelser, men också hjälpt till att sluta upp folk bakom flaggan i de krig som lagt Europa i ruiner.

Men när Vilks fick tuffa frågor skruvade han på sig och mumlade undvikande. Åsa Linderborg frågade till exempel hur han ställer sig till det faktum att han i Sverige har så starkt stöd bland högerextrema och huruvida han har för avsikt att göra något åt det. Men rebellen Vilks fick bara ur sig de vanliga plattityderna om yttrandefrihet – åsikter som hela rummet redan delade.

I den ena meningen klagar Vilks över att inga konsthallar vill ställa ut honom, och i nästa skriver han in sig i en stolt tradition av dissidenter som missförståtts av samtiden men vars genialitet upptäckts senare. Men varför klaga om impopularitet är det yttersta kännetecknet på storhet? De egenskaper som vissa gärna tillskriver islamister – självömkan, kränkthet, oförmåga att ta kritik – har i Sverige ironiskt nog fått en representant i Vilks själv.