Vill jag kallas dagisfröken?

Jag har alltid vetat att jag ska bli lärare. Samtidigt har jag också försökt övertyga mig själv om att det inte är en bra idé: Förskolläraryrket innebär hög arbetsbelastning och relativt låg lön. Och måste jag inte tycka att små barn är det bästa som finns? Vill jag verkligen läsa 210 högskolepoäng och ändå kallas ”dagisfröken” i mitt professionella yrkesliv?

Innan jag sökte förskollärarprogrammet brydde jag mig mycket om vad andra skulle tycka. Läraryrket är en sak, att dessutom välja just förskollärare kanske är att gräva graven ännu djupare. Jag måste stå ut med att många fortfarande säger ”dagisfröken” och har svårt att förstå att vi faktiskt tillhör lärarkåren.

Det finns en myt om förskolläraryrket: Att våra arbetsuppgifter bara skulle variera mellan att gräva i sandlådor och byta blöjor. Den beskrivningen ställer få upp på. Jag antar att myten ännu lever för att vissa inte vet vad yrket innebär. Det sorgliga är att jag till och med fått höra av studenter på mitt eget program att de förvånas över att vi ska tillbringa 3,5 år på universitetet, att det skulle vara ”onödigt”. Jag gissar att dessa inte ens tillbringat 3,5 minuter på en förskola. Efter den verksamhetsförlagda utbildningen får de förhoppningsvis en rättvisare bild.

Söktrycket på förskollärarprogrammet i Uppsala ökar. Sedan 1998 har förskolan en egen läroplan, vi har lärarlegitimationer, ett nytt kommunalt avtal som är ett steg på vägen mot höjda lärarlöner. Sakta men säkert höjs statusen på detta framtidsyrke.