Klarar ANC krisen?
Det hade kunnat se bättre ut för Sydafrikas president Jacob Zuma när African National Congress, ANC, håller partikongress i december. Visst har han tidigare överlevt anklagelser om korruption, ekonomiskt fiffel och våldtäkt. Men just på denna kongress – som hålls var femte år – har han extra mycket att förklara. De statliga skolorna missköts och många av dem har inte ens några skolböcker, vilket är extra känsligt i ett land där bristande utbildning anses vara ett viktigt utvecklingshinder.
Arbetslösheten ligger på rekordhöga 25 procent och landet har bland världens högsta nivåer av ojämlikhet och kriminalitet. Ekonomin är dock bland Afrikas största och landet är med i klubben för de starkaste utvecklingsländerna, BRICS (med Brasilien, Ryssland, Indien och Kina). Det är hit de flesta afrikaner försöker ta sig för att söka arbete – samtidigt som landet enligt World Values Survey är världens mest rasistiska.
Kort sagt: Sydafrika kokar. Vågen av gruvstrejker för bättre arbetsvillkor som i augusti kulminerade med polisens dödsskjutning av 34 gruvarbetare kan i landet få en symbolisk laddning liknande massakern i Sharpsville 1960. Då var det apartheidregimen som dödade 69 protesterande svarta och följde upp det med att förbjuda ANC. I dag är det ANC som är vid makten. Att de flesta av gruvarbetarna sköts i ryggen är för fler och fler sydafrikaner en metafor för hur deras politiker berikat sig utan att göra något åt fattigdomen.
ANC har varit en slags tom yta där många oförenliga politiska drömmar kunnat skrivas in. För vissa är de fortfarande partiet som avskaffade apartheid och som står på de svagas sida. För medelklassen är de en förenande kraft bland all splittring, och för ytterligare andra är de tack vare sin starka ställning bland de fattiga en perfekt täckmantel för nyliberal politik. Denna töjbarhet har lett till överlägsna valsegrar i alla val sedan avskaffandet av apartheid.
Gandhis parti INC, Indian National Congress, befann sig i en liknande dominerande position i indisk politik sedan man lett befrielsekampen till seger över kolonialstyret. Under 70-talet tappade INC denna ställning och därefter har koalitionsregeringar avlöst varandra. Det är precis detta som ANC är rädda för, och för varje val minskar mariginalen med ett par procent.
Med så mycket på spel har Jacob Zumas teflon börjat nötas. Särskilt som det nyligen avslöjades att han lagt ned otaliga miljoner på ett privat palats med fotbollsplan, helikopterplatta och minisjukhus. Efter den vilde ungdomsledaren Julius Malemas uteslutning – han uppmuntrade bland annat till dödandet av vita – hoppas många att Kgalema Motlanthe kan ta över. Hans kompromissande framtoning och brist på tydliga åsikter är precis de egenskaper som ANC behöver för att kunna behålla sin inklusiva aura.
Men om klyftorna fortsätter att öka, och inget ungt ledarskap lyckas ersätta det gamla korrumperade gardet, så riskerar ANC:s bubbla att så småningom spricka. Och det är inte helt självklart att alternativen är bättre.
