Hur bemöter du rasismen?
I Living in the End Times överför filosofen Slavoj Žižek sörjandets fem stadier hos Kübler-Ross till politiken för att förklara reaktionerna till de globala problem som vi står inför: förnekelse, köpslående, ilska, depression och acceptans. Hur skulle dessa kategorier kunna användas nbsp; i den svenska debatten om rasism?
Kanske kan förnekelsen representeras av perspektivet att rasismen blott är ett uttryck för stukturella faktorer. Lösningen är att gå till botten med de strukturella orsakerna, exempelvis arbetslöheten. Detta är förstås sant på lång sikt, men framväxten av framgångsrika populistpartier i flera europeiska länder gör att det inte räcker med tålmodig ekonomisk politik. Kanske behövs även mer direkta svar.
Det menar i varje fall den köpslående, som vill ”ta debatten” genom att acceptera några av rasisternas problemformuleringar för att kunna ge bättre svar. Göran Perssons tal om ”social turism” och Folkpartiets förslag på språktester kan här tjäna som exempel. Risken är dock att värderingar som borde vara tabu normaliseras. Om synen på en viss grupp som underlägsen börjar tas på allvar så har något hänt; en osynlig gräns har förflyttats. Ännu har inte Sverigedemokraterna som i många andra europeiska länder tagit steget in i koalitionsregeringar med borgerliga partier och för de flesta svenskar är de fortfarande illegitima. En mer raffinerad variant är att påpeka logiska luckor: ”Så du vill värna svenska värderingar? Sverige ligger i topp när det gäller tolerans; era värderingar är snarast osvenska.”
Ilskans mer kompromisslösa hållning kan uttryckas genom protester och vägran att ta i hand. Dessa handlingar har fördelen att de tydligt förstärker tabut kring rasism. Det får gärna vara psykiskt jobbigt att stå på ett torg och säga att det pågår en muslimsk konspiration mot Europas vita. Det finns dock risker. Sverigedemokraternas framgångsrecept i svensk politik bygger på deras påstådda offerroll. De hävdar sig slå underifrån och säga det alla tänker. En partimedlem ristade till och med in ett hakkors i sin egen panna och skyllde på en antirasist. Mitt i det bottenlösa vansinnet finns en insikt: hade en antirasist gjort det så hade Sverigedemokraterna vunnit sympatier.
En närliggande känsla är depressionen. När grundläggande föreställningar om solidaritet och jämställdhet som vi kanske tagit för givna, ifrågasätts på nytt är det lätt att bli uppgiven. I värsta fall leder det till att man struntar i politik, i bästa fall håller man lågan vid liv genom att läsa på och diskutera med vänner i väntan på att situationen ljusnar.
Men acceptansen ser verkligheten för vad den är och gör det bästa av det. I grunden är spelplanen fortfarande öppen. En konspirationsteori som fått fäste är oerhört svår att besegra då den så lätt kan rationalisera bort all kritik. Då kan krönikor som denna spä på det mediabrus som underlättat för deras offerberättelse. Men om man vill varna för elden så måste man ibland in i byggnaden.
