Naturlig är en besvärlig pose
Vad gör du om fem år?”. Tankarna snurrar. Sekunderna går. Jag ser mig omkring i den stora matsalen. Människor överallt. Bestick som klirrar mot tallrikar och spridda skratt här och där. Jag ser ner på min halvätna portion pyttipanna och förbannar min hjälplöshet. ”Vad gör du om fem år?”.
Den senaste tiden har jag fått massa tips på hur man ska bete sig på en intervju. Jag var på en föreläsning som handlade om just det här. Jag fick lära mig att man ska tona ner sin klädstil. Sitta rak i ryggen. Alltid tacka ja till kaffe. Att vara ärlig men att framhäva det positiva. Att planera sina svar noga.
Jag har levt och andats teori i fyra år. Böcker. Analyser. Låtsasprojekt. Låtsasjobb. Om jag fick skriva ett PM om vad jag gör om fem år vore det inga problem. Men jag kan inte svara spontant. Jag blackoutar. Och i efterhand blir jag upprörd.
VADÅ OM FEM ÅR? KOMMER JAG ENS LEVA OM FEM ÅR? Och finns det verkligen ett bra svar på den frågan? Svarar man att man ligger på en strand i Thailand är man lat, svarar man att man inte vet är man likgiltig. Överdriver man sina mål är man oärlig.
Egentligen går de flesta tips ut på att man ska visa sig självsäker och social, men att samtidigt vara ödmjuk och trevlig. Och börjar man tänka på hur perfekt man borde bete sig blir inget äkta. Det är en konstgjord social situation där man under strikta regler gör sitt bästa för att visa vem man är.
Vad jag svarade under intervjun? ”Jag är glad och jag mår bra”. Efter en stunds pinsam tystnad. Jag fick inte jobbet, och jag hoppas att det inte var för att jag råkade släppa den välpolerade ytan för en stund. Vi är trots allt bara människor. Och jag blev åtminstone bjuden på pyttipanna. Det är inte illa det heller.
