Från scenskräck till retorikplugg
En skakig åttaåring står framför sina klasskamrater med ett skrynkligt A4-blad i händerna. På pappret står ett tal om solsystemet som pojken har övat på i flera veckor – men nu när stunden är kommen har hans saliv förvandlats till klister. Om och om igen läser pojken den inledande meningen som hans slarviga handstil har nedtecknat: ”Jorden som vi bor på heter egentligen Tellus”. Pojkens blick far fram och tillbaka över bokstäverna, men han förblir tyst. Inte ett ord kommer ut genom den igenklistrade munnen. Och när killarna längst bak börjar fnissa, flyr pojken rummet i tårar medan han lovar att aldrig utsätta sig för något liknande igen.
Tolv år senare sitter jag och förundras över hur mycket vi människor förändras. För efter det där första mötet med scenskräcken hade jag hellre brottats med vargar än att flytta till Uppsala för att plugga retorik och varje vecka öva på att hålla tal. Än mindre hade jag kunnat föreställa mig en framtid där jag sjunger på scen, babblar i studentradion och ställer upp i taltävlingar. Ändå är det precis det som den där blyga pojken gjorde när han växte upp. Så det kan gå.
Men vad var det egentligen som hände där emellan? Jo, på vägen mötte jag en hel rad människor som alla inspirerade, formade och peppade mig på något sätt. Och det är det som jag älskar med att studera här i Uppsala. Att jag, liksom du, får chansen att träffa på en hel hög med fantastiska studenter som alla är här för att lära sig någonting – om inte om sina ämnen, så åtminstone om sig själva.
Annars då? Jag är hobbyfilosof, en sucker för dåliga ordvitsar och starkt övertygad om att robotarna någon gång kommer ta över vår planet. Men fram till det händer tänkte jag försöka underhålla Ergoläsarna med mina texter.
Ciao