Upptrappat kaos
Jag drömmer i takt med basen från stereon som spelar housemusik våningen under mig. Jag vaknar med ett ryck och sätter mig upp i sängen. Något gick sönder. Glas. Jag hör konstiga ljud från himlen. Någon skriker. Det måste vara folk på taket. Eller sover jag fortfarande? En hög smäll letar sig in i mina drömmar. Nu dör vi nog, allihop. Jag hör ett stegrande pip, lokaliserar det till nattduksbordet och vaknar till slut upp ur nattens kaotiska drömverklighet.
Klockan är 07.30 och jag tar några trötta steg mot dörren. I korridoren är det knäpptyst och en fuktig kyla drar mot mina bara ben. Förnimmer en svag doft av något bränt. Någon måste ha glömt att stänga balkongdörren, tänker jag, och ser några sekunder senare ut över kaoset i vårt gemensamma vardagsrum. Glassplitter över hela golvet, smutsiga fotavtryck överallt. Hela huset verkar ha fått sin beskärda del av nattens upplopp. Jag dribblar mig förbi glassplittret och går ut på balkongen. Sju våningar ner, på marken, ligger en soffa. Den är svart av sot och en strimma rök letar sig sig upp i den friska luften. Jag lyfter blicken mot horisonten. Genom morgondimman tycker jag mig se att det kommer att bli en fin dag.
Det är lätt att tro att detta kaos är ett tecken på att våra dagar är räknade. Att det är en reaktion på att något inte står riktigt rätt till. Men faktum är att detta kaos som har trappats upp under flera dagars tid inte ens är i närheten av det kaos som vi kommer att uppleva idag. Och istället för att bli förbannade – vad gör vi? Jo, vi går upp på taket, skrattar och skålar i champagne och skriker ”ÄNTLIGEN ÄR DET VALBORG ”.
PS. Den här krönikan är naturligtvis helt och hållet skönlitterär. Något sånt här skulle ju aldrig inträffa i verkligheten, för akademiker är givetvis mer civiliserade än så.
