Läsvanor vid Fyrisån

Sista helgen i augusti i Uppsala. Studenterna är tillbaka. Stråk av höstlöv färgar redan träden men kvällen är ljummen när jag promenerar genom stan.

Bredvid Fyrisån hittar jag en ledig bänkplats i kvällssolen. Sätter mig ned med min tidning. Knappt hinner jag öppna den innan min idyll plötsligt avbryts av rosslande mumlanden. Distraherad sneglar jag mot min nyupptäckta bänkgranne. En kedjerökande kvinna kisar ut över vattnet. Jag ser ner i tidningen igen.
Vid min sida tänds Blend efter Blend. Mellan djupa bloss hörs dova muttranden.
Efter ytterligare några mumlanden avbryter jag läsningen och ser åt hennes håll med begynnande irritation. Jag ger henne en tillräckligt lång blick för att hon ska uppmärksamma min reaktion. Hon vänder på sig:
”Vad är det?”
”Jag undrade om du skulle säga något”, säger jag i ett försök att medvetandegöra henne om hennes oljud.

Hon blänger på mig med en bister blick:
nbsp;”Nej, fy fan”, rosslar hon och tittar bort.
Jag rycker på axlarna, slår upp tidningen igen och fortsätter läsa.

Bredvid mig fortsätter min ofrivilliga bekantskap röka. Fimparna förs upp till munnen och ner igen som av automatik, ackompanjerat av dova läten.
Jag vänder blad efter blad. Solen går ner bakom horisonten. Det svalnar.
När jag är klar och ska gå, vänder jag mig åter mot min bordsdam i en anda av ärligt menad försoning och sträcker henne tidningen.
nbsp;”Nöjesguiden?”. Hon ser skeptiskt på mig, på tidningen och på mig igen.
”Vad är det?”
nbsp;”En nöjestidning”– jag tvekar för ett ögonblick men fyller i med ett forcerat leende – ”med ungdomlig fräschör”.

Hest replikerar hon: ”Fräschör, vad är det?”. Ställd dröjer jag med svaret tills hon själv avrundar:
”Ja, ge mig den då. Du såg bara så tråkig ut när du läste den ”
Jag vet inte vad jag ska säga, så jag räcker henne tidningen, önskar trevlig kväll, och går iväg.
Höstterminen i Uppsala kan börja.