Att inte spela som en tjej

På fredagskvällarna brukar jag som ensam tjej lira innebandy med ett gäng innebandygalna män. Med mina 53 kilo förlorar jag i princip varje närkamp mot de betydligt större medspelarna och jag behöver ta dubbelt så många steg för att springa samma sträcka över planen. Ändå är jag innerligt tacksam över att jag trots allt inte särbehandlas. Jag får inte snällare passningar, blir inte mindre tacklad eller jagad. I stället pucklar jag på, trycker till, slåss om och skriker efter bollen på samma villkor som de andra. Det ger mig en fantastisk frihetskänsla.

Men vad är det jag egentligen känner mig befriad ifrån? När jag tänker efter är det jämlika bemötandet på planen långt från självklart. Att bli behandlad som de andra var något jag från början gick in för stenhårt för att i traditionell hierarkisk laganda förtjäna. Jag mottog många för mig onödiga ursäkter från de andra om deras hårda jargong och tuffa spel, och jag fick höra en del tvetydigt skämtsamma men kvinna när jag fintade till mig bollen. Fortfarande lånar jag pojkvännens träningskläder istället för mina vanliga för att bättre smälta in. För att inte verka klen undviker jag medvetet att visa smärta eller trötthet. Målmedvetet fokuserar jag på spelet och att spela bra – det vill säga inte spela som en tjej .

Det kan verka ironiskt att jag oundvikligen är ensam representant på plan för samtliga av det kvinnliga könet samtidigt som jag uppenbarligen gör allt för att förneka just detta. Jag är nu en i gänget, och det ger mig nya friheter. Men på vilken bekostnad? Egentligen trivs jag i mina egna träningskläder, och egentligen skulle det nog kännas skönare att våga visa när det gör ont och när jag inte orkar ta i lika hårt. Hur befriande är det att hela tiden målmedvetet undvika risken att bli stämplad som tjejig?

Kanske är det så krasst att frihetskänslan jag känner i själva verket är känslan av manlighet. Jag har jobbat mig till den, och eftersom den ger mig bekräftelse, gemenskap och förtroende hos de andra så gör jag allt för att upprätthålla den. Det blir en kontraproduktiv begränsande frihet som kräver att jag ständigt anpassar och komprimerar mig för att passa in. Och precis samma sak gör mina medspelare. Precis samma schimär till frihet är deras.

Det är dags att vi alla inser detta och höjer kraven på vad det innebär att vara frigjord. För att känna den verkliga frihetskänslan måste vi våga ifrågasätta det till synes givna. Vi måste våga rucka på våra ideal. nbsp;