Alla vill förlora oskulden till James Blunt

”Vad betyder den här blinksmileyn, egentligen?” – hört på Snerikes herrtoalett. nbsp;

Efter det blir jag utslängd från nämnda plats och får inte höra svaret, tyvärr. Jag ville verkligen veta vad den betydde. Eller vad hans kompis trodde att den betydde i alla fall, för troligen var det inte ens in närheten av vad avsändaren menade. En smiley kan vara så rätt, men samtidigt så fel. En signal av inkonsekvent innebörd. nbsp;

Det är lite svårt att tyda de där signalerna. En vän till mig ringde i våras och var fly förbannad för att killen hon dejtade hade betalat för henne, utan att ens fråga, på alla deras senaste dejter. ”Jag kan väl för fan betala för mig själv” fräste hon innan hon fortsatte att klaga på armen han lagt om henne och hur hans sms var alldeles för långa. Två månader senare träffade hon en ny kille. Hon berättar med ett illa dolt leende på läpparna om hur han smsar uppdateringar om sin dag, hur han höll om henne på vägen hem och hur himla supergulligt det var när han hade betalat notan medan hon var och pudrade näsan (huruvida man ställer sig bakom det där med notan kan diskuteras vid annat tillfälle). Vänta, var det inte samtliga aktioner som var fel förra gången? Jo, men nu är de helt rätt Saken är den att vi är inkonsekventa. Vi avskyr en sak, tills vi tycker om den. Vi gillar någon, tills vi inte gör det. Och vi letar med flit inte efter något, tills vi hittar det. nbsp;

Däremellan är vi förlorade, vi har ingen aning om vad vi håller på med. I huvudet vill vi leva likt en förlorad oskuld till James Blunt; enkelt, skimrigt och med någon som frågar hur vi mår. I verkligheten blir det osynkat, konstigt och halvdant, med Skrillex i bakgrunden. nbsp;

För att få bukt på inkonsekvensen gäller det kanske att skicka ut rätt signaler från början. Man måste visa tydligt vad det är man är ute efter, så att det inte blir jobbiga missförstånd och stela möten. Som till exempel när en killkompis till mig konstaterar att han måste lugna relationen med en tjej han umgåtts med ganska intensivt. Han pratar med henne, säger att det nog är bäst att de bara är kompisar, han vill inte göra det så komplicerat. Tre dagar går och han har inte hört ett ljud från henne, inga pling i mobilen, inget chattmeddelande på facebook, ingenting. Däremot har hon lagt upp en råsnygg bild på sig själv från en förfest (– hennes signal att visa hur kul hon har utan honom, samtidigt som hon hoppas att han ska höra av sig). Han får någon form av inre panik, skickar ett skam-sms på fyllan och tycker att de ska mötas upp. Dagen efter vaknar de tillsammans, han går hem och hon skickar ett sms på kvällen. Han tycker hon är lite på, väljer att inte svara. Inkonsekvent, igen. nbsp;

Vi vet alltid precis vad vi menar, och vi tolkar alltid sms rätt. Vi läser av signalerna och agerar efter dem. Tycker vi. nbsp;
Och ändå, känns det som att vi alltid sitter där, och lyssnar på ljudet från sms som aldrig kommer. Ljudet av inkonsekvens.