Dags att begrava stridsyxan

Min institution har så lite pengar att vi vårdar varje lärartimme som vore den ett grekiskt pergamentoriginal. Det är lätt att dra en linje från litteraturvetenskapens knappa ekonomi till den kritik humaniora utstått sedan Svenskt näringsliv lobbade för att sänka humanisters studiestöd. Eftersom vi inte lär oss att bidra till den heliga treenigheten arbete-produktion-tillväxt i tillräckligt hög grad, har de sagt. Vilket ju är helt orimligt – de måste väl ha märkt att marknaden fullkomligt skriker efter folk som skriver problematiserande uppsatser om subkulturella fenomen..?

Jag tror att den egentliga orsaken till smutskastningen är att omvärlden bara är blå av avund över att humaniora är så himla mycket roligare att läsa än allt annat.

I sin bok Retoriken definierar Aristoteles begreppet styrka som ”…förmågan att flytta på någon annan så som man vill. För att flytta på andra måste man antingen dra, knuffa, lyfta, trycka eller klämma, varför den starke är stark i alla eller något av dessa avseenden.” Hans lärjunge Theofrastos behandlar ohälsa i skriften Karaktärer med: ”Pratsjuka är avhandlande av mycket och illa valt prat. Den pratsjuke sätter sig ned bredvid någon främmande och börjar hålla ett lovtal över sin hustru. Sedan redogöra för nattens dröm. Därefter i detalj gå igenom vad han åt till middag.” När Julius Caesar berättar om hur germaner jagar älg i sina memoarer förklarar han att älgar har ben utan ledknotor och således inte kan resa sig ifall de skulle bli kullslagna. Därför lutar de sig mot träd som stöd när de ska sova. Jägare behöver således bara gräva upp träden vid roten på en plats där älgar brukar vistas. ”Då sedan djuren efter sin vana lutar sig mot dessa, fäller de omkull de ostadigt stående träden med sin tyngd och faller samtidigt själva till marken.”

Detta är extremt mycket roligare definitoner av styrka, sjukdom och älg än de som fysiker, läkarstudenter och biologer måste använda sig av.

Jag har då ingen aning om vad Svenskt näringsliv sysslar med om dagarna, men jag tvivlar på att det är lika roligt som i Platons dialoger, när Sokrates frågar Faidros vad han har under manteln - en pergamentrulle eller är du bara glad att se mig? Eller när Augustinus i boken Bekännelser förtvivlat begråter att han en gång pallat ett päron som barn. Inte konstigt att näringslivet spanar avundssjukt mot Engelska Parken, knappar ihop debattartiklar om att vi borde få sänkt studiemedel och höjer kaffepriset i Matikum. Förståeligt, men också väl hårt. Är det inte dags att de begraver stridsyxan och joinar oss istället?