Att bli vad man vill
Jag växte upp med vetskapen om att jag kunde bli vad jag vill, vad som helst i hela världen. Jag fick veta att mycket av detta kunde jag tacka vårt fria universitet för, gratis och tillgängligt för alla. Med denna vetskap och två akademikerföräldrar som förebilder så var universitet i mina ögon den fulländade demokratiska institutionen.
När jag så hade åldern inne för att träda in i dess högt respekterade salar förväntade jag mig inget annat än att mötas av folk från hela landet, eftersom alla kunde bli vad de ville. Men något stämde inte, sakteliga började jag inse att det saknades folk i bänkarna, mina vänner från förorten, mina grannar från Norrland, mina före detta kollegor från fabriken. Det måste blivit något misstag tänkte jag då för mig själv, universitetet är ju den fulländade institutionen. Det måste ha att göra med valet av just detta program eller just denna termin, men i ett urval av mer än hundra människor? Ett tvivlets gnista tändes, en gnista som under terminer av uppklädda gasqer och pompiga föreläsningssalar har växt sig allt starkare. Varför är de flesta här som jag? Jag är vit övre medelklass, har akademikerföräldrar och kommer från en relativt stor stad, det enda som står mellan mig och en royal straight flush i samhällshierarkin är att jag inte är man.
Alla i världen kan inte bli vad de vill, många länder brottas med avgrundsdjupa klassklyftor till följd av detta. Sverige har däremot alltid legat i framkant beträffande social rättvisa. Stirrar man sanningen i vitögat så inser man dock att inte ens här kan alla bli vad de vill. Även här förblir det ett privilegium förunnat en handfull, en handfull som jag ingår i. Vi har kommit så här långt, med hård ansträngning kan vi en dag komma till den punkt då alla barn får höra att de kan bli vad de vill, och faktiskt kan det.
