Dagen efter dagen före

När jag skriver detta är det den förste maj. Betongkepsen är väldigt hårt spänd över lärdomsstadens hjässa, som dagen efter fortfarande har fler promille än högskolepoäng. Ugnarna går varma på stadens samtliga pizzerior, och i varje kyffe och krypin konsumeras stora mängder avslagen läsk och mosiga ostbågar. Denna LAN-diet hinner förhoppningsvis skingra dimmorna, återställa levervärdena och göra människor av studenterna lagom till morgondagen. Då är det fredag, vilket ger vissa av oss ett nytt alkoholkonto att övertrassera. Valborg är ju valborg och helg är ju helg. Och samtidigt som vissa kastar sig in i detta helhjärtat, himlar andra med ögonen inför den talrika skara som klagar på att studiemedlet är för lågt, men gladeligen häller ut sju flaskor skumpa över sig själv och sina vänner.

När denna dagen efter smäller hårt i huvudena är en annan typ av festlighet i full gång – det traditionella första maj-firandet. I år är det enligt Uppsala nya tidning 3000 personer ute på stadens gator som demonstrerar. Hur siffran står sig i konkurrens med andra första maj-firanden här genom åren vet jag inte, men den bleknar jämfört med antalet valborgsfirande under gårdagen. Och samtidigt med detta röstar en fjärdedel färre i kårvalet i år än tidigare år, och i rikspolitiken är det hårfin skillnad på åsnan S och elefanten M. Jag vet inte om detta är ett positivt eller negativt betyg åt samhället och samhället-i-samhället Studentuppsala. Beror denna brist på engagemang på att vi har det för bra för att vilja ändra på något, eller på att vi är för luttrade? (Ta det senare med en liten retorisk nypa salt. Första majfirandet i Jönköping ger bevis på att idéer fortfarande kan engagera när de blir tillräckligt stora. Ibland på ont, men mestadels på gott.)

Oavsett hur det är med den saken är det åtminstone ett sundhetstecken att något kan få typ alla uppsalabor i alla åldrar och av alla de slag att ge sig ut och fira på olika sätt. Även om detta något bara är en fest, är det likväl något vi har skapat själva, som vi själva har valt att fortsätta med det, och vi för framtiden omformar gemensamt i de riktningar vi själva vill. Tillsammans trotsar vi vintern, välkomnar våren och ger oss fan på att ha kul. Även om väderprognosen antyder snöblandat regn, gör vi vårt bästa för att detta inte ska bekomma oss.

Kan vi fortfarande enas kring att våren ska välkomnas, är vi fortfarande någonstans i grund och botten samma slags människor, som bebor samma värld. Det bådar gott för att vi ska kunna staka ut en färdväg för vår värld, som vi alla kan trivas i nbsp;– nbsp;hitta idéer som alla kan tro på. Därför väljer jag att inte himla med ögonen över valborgsfirandet, fastän det kan kännas oh, så gjort. För hur vore det om vi inte ens kunde ha glädjen gemensam?