Får vi drömma om att slita slaveriets bojor?

På 1940-talet hade den grekiska vänsterrörelse som kämpade mot nazismen uppemot två miljoner medlemmar. En otrolig siffra i ett så litet land. Efter andra världskriget hoppades den utgöra grunden för en ny, inkluderande demokrati. De hade redan organiserat de första valen med kvinnlig rösträtt i de grekiska bergstrakterna. Landet hamnade dock på västsidan när stormakterna delade Europa mellan sig, och Stalin uppmanade radikalerna att lägga ner sina vapen. Storbritannien och USA gav sitt stöd åt general Metaxas, som i ett brutalt inbördeskrig krossade rörelsen och lade grunden för decennier av inbördeskrig och fascistjuntor.

En enkel uppräkning av de länder som fått denna behandling av västmakterna – Vietnam är väl det mest iögonfallande – skulle fylla hela denna sida, så jag låter bli. Men när mitt bands basist härom veckan dök upp i strumpor med Union Jack på reagerade jag inte ens. Historien är komplicerad. Churchill tvekade inte att använda kemiska stridsmedel mot till exempel uppror i norra Indien. ”Jag är en stark förespråkare för att använda giftgaser mot ociviliserade klaner.” Men han stod också obeveklig mot nazismen när andra vacklade. Precis som Sovjet.

Vi har i dag uppnått konsensus om Sovjetunionen. Från höger till vänster – med några få undantag – tycker vi alla att landet var en skamlig diktatur.

När det gäller den ryska revolutionen är saken mer komplicerad. Högern anser att den var precis lika rutten som kalla krigets brutala regim. På vänsterkanten är det vanligare att se den som ett inspirerande experiment, och en moraliskt nödvändig handling mot ett förtryckande tsarvälde, som sedan tog fel riktning under Stalin. Det var då revolutionens lovvärda åtgärder – exempelvis stärkta rättigheter för homosexuella, judar och kvinnor – rullades tillbaka.

Revolutionen följdes av ett enormt kulturellt uppsving. Samhället fick hopp efter ett inbördeskrig som trasat sönder landet. En massiv utbildningsinsats höjde snabbt läskunnigheten. Böcker trycktes i massupplagor, luften var full av litteratur, filosofi och konst. Denna omtumlande och komplicerade period fick bland annat sitt uttryck i de affischer som finns i Uppsala universitets ägo. Budskap som ”Kunskap – att slita slaveriets bojor” säger mycket om stämningen. Detta utan att glömma de illdåd som skedde redan då, från båda sidor i inbördeskriget.

I Filosofiska rummet i P1 jämförs den ryska revolutionen med den franska. Jämförelsen är relevant. Arbetare över hela Europa inspirerades till att göra sina krav hörda, och hotet från ytterligare revolutioner var en bidragande orsak till de välfärdssamhällen som är de mest lyckade samhällsbyggena i världshistorien.
Det som står på spel mellan högern och vänstern är inte frågan om diktatur. Vänstern har vacklat men är sedan länge helt demokratisk. Frågan är i stället om det ens är legitimt att drömma om en alternativ världsordning.

Jag kan inte recensera individuella känslor kring historiska händelser. Jag har full förståelse för upprördhet. Men frågan om den ryska revolutionen är större än så. Den är politisk. Universitets relation till nationalism och rasbiologi är minst sagt komplicerad. Ändå är det fullt av nationalistiska traditioner, visor och konst – varav en del finns på Carolina Rediviva. Vissa av oss skulle önska att det rådde konsensus om nationalism, precis som andra önskar om den ryska revolutionen. Men det gör det inte.

Så dyker en samling unika, historiskt och konstnärligt relevanta vykort upp som har sitt ursprung i en annan politisk tradition än nationalismen. Till förvåning för vänsterstudenter som är vana vid nationalistisk pompa. Men lyckan är kort. Som ett brev på posten kommer ett klagomål. Vykorten göms omedelbart undan.

Det finns två linjer kring den ryska revolutionen. Carolina Rediviva intog högerlinjen. Studenten som klagade blev förvånad. Jag är det då inte.