Gymmet och patriarkatet

Jag har börjat gå till ett nytt gym i Uppsala. Förutom att delge er denna världsomspännande nyhet så skulle jag även vilja prata om en dörr som finns på detta gym. En dörr där det på en röd, laminerad lapp står att läsa: TJEJGYM. nbsp;

Jag noterade skylten första gången jag var där och frågade nyfiket den kvinnliga receptionisten vad som var tanken bakom. ”Ja, men det är så att vi tjejer kan gymma ifred, utan att känna oss uttittade av grabbarna Bra va ?” blev det hurtiga svaret. nbsp;

Och det låter ju logiskt. Jag kan själv relatera till den där känslan av att göra squats med en förnimmelse av att blickar bränner i nacken, i bästa fall. Jag tror jag talar för många när jag påstår att gymmet är en plats som skapar stark självmedvetenhet och känsla av att bli granskad. Jag vill även påstå att gymvärlden är en av de mer mansdominerade plattformarna i samhället, där det ofta råder en påtaglig machokultur. I egenskap av kvinna finns det för mig en slags osäkerhet över att ta plats framför styrkeavdelningens helfigursspegel med samma självklarhet som männen. nbsp;

Så i teorin, när jag stod där i gymmets reception, förstod jag tanken bakom idén till att skapa ett separat rum bara för kvinnor. Ändå var det något med det där som började skava. När jag morgonen efter cyklade hemifrån var det inte bara träningsvärken som värkte, utan även de tankar som molade runt i mitt huvud. nbsp;

Jag går till gymmet främst för att träna styrka genom att lyfta vikter, vilket bäst lämpar sig att göra i den allmänna delen av lokalen där både män och kvinnor är välkomna. Dock har jag som en konsekvens av tjejgymmets tillkomst börjat undra: Förväntas det av mig att bara vara där och inte i resten av gymmet? Att sätta en etikett på dörren till ett tjejanpassat rum är för mig att verkligen sätta etikett på att det är den mansdominerade kulturen som bokstavligt talat är herren på täppan i gymmiljön. nbsp;

Samtidigt är jag fullt medveten om att även om jag personligen föredrar att fortsätta gymma i den allmänna delen, behöver ju så inte vara fallet för alla kvinnor. Den självmedvetenhet och osäkerhet jag tidigare beskrivit kan säkert upplevas starkare för andra än för mig. Jag respekterar även de kvinnor som på grund av religiösa eller andra skäl vill träna på gymmet eller exempelvis simma i badhuset endast i sällskap av andra kvinnor. Ett annat exempel är när jag på lokalnyheterna häromveckan fick höra om hur unga tjejer i Sundbyberg tagit initiativ till att bygga om basketplanen i området, med målet att tjejer ska känna sig mer välkomna inom spontanidrott. Några av deras idéer var att ha anpassade kvällar för bara tjejer och bättre belysning för att öka känslan av trygghet då det är mörkt ute. Och det är ju kanon nbsp;

Så, å ena sidan förstår jag behovet av separata rum där tjejer och kvinnor har chans att träna och utvecklas på sina villkor – å andra sidan, kan dessa känslor av osäkerhet som många kvinnor upplever på gymmet förstärkas av skylten på dörren och på så sätt begränsa vårt utrymme ännu mer?

Jag tror det som i grund och botten skaver är att jag tycker det är tråkigt att det ska behövas ett tjejgym från första början. Att vi fortfarande inte kommit så pass långt i jämställdheten att alla, oavsett kön, känner sig lika välkomna att träna på offentliga anläggningar utan att bli uttittade eller uppleva en känsla av otrygghet. nbsp;

Jag fastnar därför till slut i något slags cirkelresonemang där jag undrar om det är de könseparerade rummen som gör att patriarkala strukturer upprätthålls eller om det är patriarkala strukturer som upprätthåller behovet av könsseparerade rum. nbsp;

Och närmare än så kommer jag nog inte svaret på den här frågan för den här gången. nbsp;

Nu ska jag åka och gymma. nbsp;