En DJ:s bekännelse

Jag har gjort något oförlåtligt. Jag har dragit skam över min familj. Det är svårt, men jag känner att jag måste ta bladet från munnen – så här följer min officiella ursäkt till allmänheten.

Jag spelade skivor på Värmlands Nation i onsdags. Kvällen började bra. När folk började trilla in på dansgolvet kring tio-tiden fick de värma upp till gamla åttiotalsklassiker som Just Can t Get Enough och Girls Just Wanna Have Fun , något som verkade bidra till en avslappnat rolig och härlig stämning.

Allt fler dansivriga studenter bidrog till att rummet snabbt fylldes på. Mina låtval började röra sig närmare och närmare samtiden. Glad och dansant samtida pop strömmade ur högtalarna på stark volym och alla i rummet verkade ha alldeles utmärkt kul – förutom en överförfriskad internationell student som utbrast i högljudd klagosång varje gång det spelades en svensk låt. You can t dance to Swedish lyrics, man , skrek han i mitt öra, lutad över DJ-bordet som separerade oss. I don t know, look around you , blev mitt svar för döva öron. Han bara skakade på huvudet och ställde sig i hörnet, redo att rusa fram till mig så fort en ny icke-engelsk låt drogs igång.

Klockan slog tolv och jag kände att det var dags att transformera golvet. Snart var popdängorna borta och istället ersatta med tunga, släpiga hiphop-beats. Detta var som alltid en vattendelare på golvet, där vissa sluddrande men lyriskt tog chansen att rappa med i sina favoritverser medan andra tog en välbehövlig och lång rökpaus.

När sista timmen infann sig vällde folk in på nytt. De ville dansa av sig det sista av kvällen och då var det bara att gå fullt ut med den tyngsta housen och electron. Trycket i lokalen nådde nya höjder och musikaliska uppbyggnader och förlösningar följde varandra om vart annat.

Bartendern kom fram till mig och bad mig sluta en kvart innan stängning, så att alla hann hämta sina jackor och gå hem utan att serveringen behövde jobba över. Jag ögnade igenom min spellista och insåg att jag kanske inte skulle hinna spela den obligatoriska avslutningslåten. Låten som det rests monument över. Låten som satt punkt för varje nationskväll jag varit på. Äsch , tänkte jag, det är väl inte hela världen . Så istället för att hoppa direkt till den lät jag dansmusiken fortgå, och skruvade ner volymen samtidigt som lamporna tändes i taket.

Först uppstod förvirring i lokalen. Något måste ha väl gått snett med utrustningen bara? nbsp; Men när det började sjunka in att kvällen verkligen var slut hördes allt fler missnöjda röster. Skrålande burop spred sig likt en löpeld genom rummet och snart hördes endast ett dånande SPELA SHORELINE eka, om och om igen. Men då fanns det inget jag kunde göra. Strömmen till min utrustning var redan urkopplad.

Genom att ge er min version av kvällen kanske jag inte uppnår förlåtelse, men i alla fall förståelse. Men samtidigt vet jag att en futtig ursäkt i Ergo egentligen inte förändrar någonting. Nej, detta är något jag kommer bära med mig i resten av mitt liv – att jag en kväll i november tog ett väldigt ödesdigert beslut.

Jag spelade inte Shoreline. nbsp;