Feeling från skidspåret

Om nästan exakt två veckor ska jag åka Vasaloppets öppna spår. Jag har länge förberett mig genom långa stakpass, men börjar samtidigt undra vad jag egentligen gett mig in på. En tröst är att jag är långt ifrån den enda som är galen nog att anmäla mig. Vasaloppet växer för varje år och de ordinarie startplatserna tar slut på bara några timmar. Vad är det som får människor att vilja utsätta sina kroppar för denna utdragna plåga? nbsp;

Låt mig från skidspåret presentera en nästan färdigexad beteendevetares hemsnickrade analys. För medan jag tar ännu ett staktag i Hågadalen, så tänker jag att Vasaloppets växande popularitet kanske till viss del kan förklaras av tiden vi lever i. Det har blivit en slags livsstilsmentalitet att fysiskt ”utmana sig själv” för att på så sätt nå nya nivåer av självförverkligande. Vardagens tristess är ett ständigt letande efter nya mål och utmaningar som skapar en känsla av frihet. nbsp;

Om detta stämmer så är jag verkligen ett barn av min tid. Jag uppfylls i skidspåret av en autentisk känsla, en känsla av mening långt ifrån de seminariefyllda eftermiddagarna på Blåsenhus eller lästimmarna på Carolina Redeviva. Samma känsla fick mig för några år sedan att hoppa Asiens högsta bungyjump eller testa på paragliding genom att springa ut för en bergskant i Nepal. nbsp;

Visst, man kan hävda att det är aningen långsökt att jämföra något så traditionellt och folkligt som Vasaloppet med att leta farliga höjder i Asien. Men för mig är poängen densamma: Jag letar ett rus som står i kontrast till vardagslivets ibland förutsägbara lunk. Ett minne att tänka tillbaka på och likt bungyjump-hoppet få en kick av i framtiden under en sådan dag då världen ter sig alltför grå och tråkig. nbsp;

Detta får mig osökt att tänka på den föreläsning i socialpsykologi som jag var på för några år sedan. Föreläsaren berättade om en bekant som reste till jordens alla hörn för att simma med hajar eller delta i farliga och extrema cykellopp. Dessa strapatser avslutades alltid med att föreläsarens vän sade meningen: ”då kände jag att jag levde”. Detta, menade föreläsaren, var sorgligt då det pekade på den negativa bild hans vän uppenbarligen hade av sin vardag. Att det enda sättet för vännen att känna meningsfullhet i sitt liv var att åka på galna, snudd på livsfarliga äventyr. Istället, menade föreläsaren, borde vännen omkonstruera sin bild av vardagslivet och hitta sätt att utmana sig själv även där. nbsp;

Det kan säkerligen ligga något i det. Frågan är bara om jag i frånvaron av större fysiska utmaningar skulle uppleva samma nivå av självförverkligande. Jag kan nog tyvärr vara ett hopplöst fall som redan fallit alltför djupt ner i vår tids hurtiga ”utmana dig själv”-mentalitet. För trots en prestationsångest som gradvis ökar ju närmare starten jag kommer, så är jag ganska säker på att jag efteråt kommer konstatera att Vasaloppet, det var ett ögonblick ”då jag kände att jag levde”. nbsp;