En rolig och bisarr evighetsmaskin

Förra veckan var jag med och spelade med min studentorkester på reccegasken. Det var precis som vanligt. En massa flasköl, en massa slipsar och en massa recentiorer som dansade styrdans och efter ett tag började huvudvärken göra sig påmind – det tär på en att tuta trumpet en timme i sträck. nbsp;

Sådär i mörkret och tröttheten och öldimman så är det lätt att man blir lite sentimental, på ett helt och hållet ovärdigt gubbigt sätt. Man tittar på reccarna som dansar runt. De är fortfarande smala och fräscha. Den slitna trötta looken med ölmage som de flesta nationsaktiva råkar lägga sig till med efter ett par terminer har ännu inte gjort sig tillkänna. De är i den glada fasen då allt i Uppsala är nytt. nbsp; nbsp;

Förstår de ens än att Uppsala bara håller i tre år? Ja, tre år. I början känns Uppsala jättestort. Kanske inte som stad i sig, men Uppsalas studentliv. Då verkar det finnas hur mycket som helst Gasker, sittningar, ämnesföreningar och discotek, biblioteksnämnder och hemliga dunkla herrsällskap, politiska föreningar och teaterklubbar, etcetera. Så man engagerar sig, dyker in i det, låter sig slukas av det.

Efter ett tag behöver man lite fokus och begränsar sig till det man verkligen tycker om. Och ytterligare lite tid förflyter. Och så klättrar man lite, blir chef för något, kanske en helgfika, inskrivningen eller föreläsningsträffar. Men så når man en topp och det finns plötsligt inte så mycket att klättra i längre, och man har blivit sådär plufsig och trött, sådär blasé inför att dricka gratis flasköl som del av förmånerna, sådär rutinerad. Det finns mycket i staden, men allt är lika från år till år. Har man gått på ÖG:s våffelbuffé för fyra år sedan och märkt att väntetiden vid våffeljärnet är olidlig behöver man inte gå dit igen, för hur lång tid som än förflyter är det nästan samma sak (Jag provade faktiskt för någon vecka sedan ).

Och så på det tredje året, är Uppsala inte särskilt stort längre. Det är en rolig och bisarr evighetsmaskin av punsch i högtidsdräkt och det kommer inte ändra på sig i första taget.

...Förövrigt gör universitetets föreslagna satsning på elitidrottare mig väldigt upprörd. Man klarar av att ge elitidrottare flexibla kursplaner, men deltidssjukskrivna studenter som inte vill annat än att komma tillbaka till sina studier? Icke. Man föreslår att elitidrottare ska garanteras möjlighet till alternativa examensformer, men om man har en funktionsnedsättning? Nej, då är inget garanterat. Fjäsk inför kändiskap är vad det är.