Att tänka fritt om vapen till en diktatur
15/03/06 publicerade Dagens Nyheter en debattartikel som uppmanade regeringen att förnya det kontroversiella militära samarbetsavtalet med Saudiarabien. Denna uppmaning begravdes i en text som hyllade frihandelns förtjänster, både som förutsättning för Sveriges exportberoende ekonomi och som ett medel för att främja demokrati och mänskliga rättigheter. 31 toppdirektörer från näringslivet undertecknade debattartikeln, inklusive Carola Lemne som skrev under som vd för Svenskt Näringsliv. Debattartikeln gav upphov till en rad reaktioner. Till exempel kritiserade Dagens Nyheter debattartikeln i sin ledare (“Vapen är inte frihandel”) dagen efter. Expressen publicerade också en mycket kritisk ledare (“Saudidirektörer skadar företagen”), där medlemmarna i Svenskt Näringsliv uppmuntrades att ifrågasätta Carola Lemnes ställningstagande. Via Svenska Dagbladet fick vi reda på att H amp;M:s styrelse inte stod bakom debattartikeln som dess ordförande hade undertecknat. Listan av reaktioner är för lång för att redovisa här. Att regeringen till slut beslutade att skrota samarbetsavtalet är ovidkommande för mitt argument.
Carola Lemnes ställningstagande väcker frågan om var gränserna går för att förena konsistoriets ordförandeskap med andra uppdrag. Det är inte ovanligt att personer sitter i olika styrelser. I bästa fall kan det leda till positiva synergier och nya samarbeten. Det som gör Carola Lemne till ett specialfall är dock den typ av uppdrag som det är att vara vd för Svenskt Näringsliv. Svenskt Näringsliv är en lobbyorganisation som har det viktiga uppdraget att främja ett positivt företagsklimat i Sverige. Svenskt Näringsliv syftar således att påverka det politiska beslutsfattandet och att bilda opinion i frågor som rör näringslivet. nbsp;Lobbyorganisationer kan i bästa fall agera som en motpol till den politiska makten och bidra till demokratisk mångfald. Att ta ställning i svensk politik ingår alltså i jobbet som vd för Svenskt Näringsliv. Dock det handlar om något annat här. Om man har som jobb att driva en politisk agenda och göra sin röst hörd i potentiellt kontroversiella samhällsdebatter, är man då den mest lämpliga personen att leda Uppsala universitets styrelse? Det är pudelns kärna.
Vem som än hade varit konsistoriets ordförande hade hen säkert också haft åsikter om politik och samhällsfrågor. Men det finns en stor skillnad mellan att ha åsikter och att ha ett jobb som innebär att driva sådana åsikter i det offentliga rummet med syfte att bilda opinion till stöd för den egna organisationens intressen. Frågan handlar inte om vilken politik vi föredrar, utan om principer. Att till exempel utse Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, till konsistoriets ordförande vore lika problematiskt av samma skäl. Det är också viktigt att notera i sammanhanget att Carola Lemne accepterade vd:skapet för Svenskt Näringsliv efter det att hon blivit utsedd till konsistoriets ordförande. Var det verkligen rimligt att låta det vara upp till Carola Lemne själv att besluta om hon kan kombinera de båda uppdragen?
Argumentet att någon kan ha olika hattar på sig, beroende på vilket uppdrag man har nbsp;för ögonblicket, faller när personen i fråga tar offentlig ställning. Poängen med att ta offentlig ställning i en politisk fråga genom att till exempel underteckna en debattartikel är att man positionerar sig inför hela det svenska samhället – inklusive Uppsala universitet. Priset för den här typen av inflytande och synlighet är att personen i fråga förknippas med hens ställningstagande i alla de sammanhang hen må verka. Om Carola Lemne vill uppmana regeringen att samarbeta militärt med en av världens värsta förbrytare mot mänskliga rättigheter, det är hennes självklara rättighet. Frågan är om Uppsala universitet – dess studenter och anställda – tycker att konsistoriets ordförandeskap bör förknippas med ett sådant ställningstagande, om det bidrar till att stärka eller försvaga universitets anseende. nbsp;
Jag kan bara hoppas att händelserna omkring DN:s debattartikel kommer att väcka en diskussion inom universitetet om vad vi förväntar oss från personer i ledningspositioner och inom vilka ramar de får uppträda, oavsett på hur många stolar de sitter.
