I ballhetens limbo

”Och de här husen är byggda i…jaa…jag skulle vilja säga någon typ av barock stil”
Jag håller för mina hörlursbeklädda öron i ett fruktlöst försök att stänga ute guiden Ing-Maries improviserade hobbytolkning av arkitekturen hos de tegelhus som susar förbi längsmed Autobahn någonstans i södra Tyskland. Det är högsommar och jag och min partner befinner oss i en buss med 30 personer på mellan 45 och 70 år vars största behållning i tillvaron gissningsvis har reducerats till rabattkuponger, all inclusive-resor och fräckisar.
Jag får något av en utomkroppslig jaha-upplevelse när jag inser att det här kan vara mitt livs hittills mest ocreddiga stund; jag försöker stänga ute ljudet av någon som tänker högt i en mikrofon för att aktivt kunna lyssna på den omåttligt lökiga temamusiken till musikalen Cats som går på repeat i mina hörlurar; jag är omgiven av 30 pensionärer och blivande dito på väg mot en turistort i Italien i en buss som stannar varannan timme för kisspaus och för att kränga tysklandsfärjebärs och huttar ur bakluckan.
Hur fan hamnade jag här?

Jag är inne på mitt 28:e levnadsår och jag har aldrig varit mindre creddig/ball/nere med kidsen än jag är just nu. Och jag skulle vilja påstå att det inte, åtminstone inte helt, är mitt fel. Jag har gått in i en fas av mitt liv där mina levnadsomständigheter systematiskt motarbetar alla mina ansatser till att ”vara med i svängen”.
Jag är mittemellan fattig student och livet som dink (double income, no kids). Jag lever inte längre så där bohemiskt dekadent över mina tillgångar som många studenter gör (ni vet, när man jobbar ihop några hundralappar i nationsbaren under en kväll för att sedan återinvestera dem i samma bar under en blöt helg några dagar senare). Och även om min partner och jag är dink:ar i uttryckets strikta bemärkelse, så kommer det att dröja innan vi har jobbat ihop ett tillräckligt stort kapital för att kunna inreda med något annat än IKEA och äta på de senaste innerestaurangerna.
Jag befinner mig i en ballhetens limbo.

Den där bussresan var resultatet av att vi inte hade tillräckligt med pengar för att flyga någonstans, men var för gamla för att köpa interrailkort till ungdomspris. En räls utgör skillnaden mellan att vara ball, ung och vild och att köpa Scandorama special (kaffe med spånk i) ur en bussbaklucka i Heidelberg, iförd khaki-shorts och strumpor i sandalerna – a.k.a. inte vara ball, ung och vild.
Jag är lite halvt bitter, men å andra sidan – när jag nu har nått en punkt där jag ligger ganska mycket minus på creddighetskontot slipper jag den där ängsligheten som kommer med att hela tiden behöva upprätthålla någon slags koll-på-läget-fasad. Kanske är ballhetslimbo puppastadiet till att bli vuxen.