Jag vet inte vad jag håller på med

När jag gick i högstadiet trodde jag att vuxenlivet nbsp;började nbsp;i gymnasiet. I gymnasiet tänkte jag att livet tappade mening nbsp;efter studenten. Och när jag tog studenten var jag säker på att livet helt tog slut när jag skaffade barn vid 26 ( ). nbsp;

Idag är jag 26 och fortfarande ett barn nbsp;själv. Jag växer aldrig upp och har absolut ingen aning om vad jag håller på med. Min tröst är att det har nbsp;ingen annan heller. Vi låtsas vara vuxna, att vi gillar ansvar och utmaningar nbsp;fast vi egentligen ryser vid tanken av att fatta beslut, nbsp;är skiträdda att göra fel och att andra ska bli arga. Precis som barn vill vi testa saker och kunna gå därifrån när det inte är roligt längre, eller ringa mamma då det blir lite svårt. Drömmen är ju att dra på sig ett par randiga kalasbyxor istället för ett par tighta, dyra, jävla otvättade jeans som färgar av sig och skaver i grenen innan en gått in dem.

Den största skillnaden vi gör mellan riktiga barn och oss är nbsp;att vi inte förväntar oss att de riktiga barnen ska lyckas med saker. Det är okej när en tioåring inte får alla rätt på multiplikationstabellsprovet, eller när en nbsp;femåring springer för fort och snubblar på sina egna ben. nbsp;“Upp och hoppa, det går bättre nästa gång” säger vi nbsp;förstående och allvetande vuxna nbsp;som inte vågar gå på crossfit-passet för att vi är rädda att göra bort oss, och som tyckte att kollegan var pinsam när hen missade nbsp;analysen på måndagsmötet. nbsp;När fredagen sedan kommer nbsp;ägnar vi helgen åt “kontrollerat” nbsp;rödvinsdrickande. Utåt för att det är så himla trevligt. Inåt för att kunna vara nbsp;vårt barnsliga, i stunden bekymmerslösa, jag. nbsp;För att det är så gött att inte bry sig.

Det vore bra om vi tänkte lite mer på vad det är vi älskar med att vara barn. nbsp;Inte nödvändigtvis att vi vill nbsp;bli tillsagda vad vi ska äta eller vill ha någon som torkar oss i rumpan. Utan att vi behöver kunna ramla omkull nbsp;ibland nbsp;utan att skämmas. Det är okej att ducka för sanningen ibland och att man inte nbsp;måste nbsp;ha en plan hela tiden, det går faktiskt att göra saker bara för att det är kul. nbsp;Så fort vi inser att vi aldrig växer upp, och att ingen annan heller gör det, kan vi sluta hetsa. Både oss själva och andra. Det var ju så onödigt att jag i gymnasiet bävade inför en 26-årsdag då presenten skulle vara en bulle i ugnen och en dödsruna. Jag har redan barn så det räcker, mig själv. nbsp;