Påsken och det kollektiva minnet
Första dagen av påskveckan, blåmåndagen som det heter, knäcker det tunga molntäcket upp över stan och jag fick se och känna sol för första gången på evigheter. Passande med tanke på namnet.
Ju äldre jag blivit desto mer har fallit bort från mitt påskfirande. Det första var maten (jag är vegetarian nu). Det andra var att dyka upp överhuvudtaget. Att se påsken som en ledig tid, en chans att åka hem. Jag har inte varit hemma under en påsk de senaste fem åren.
Påsken har länge varit lite vemodig för mig. Hur är det för er - är påsken viktig? Åker ni hem till familjen? Ett påsktecken i Uppsala är att staden sakta men säkert töms på studenter. Jag kan inte låta bli att ponera vart alla tar vägen. Har de långt att åka? Påverkar deras hemresor om de har råd med mat för resten av april? Var får de den emotionella energin att besöka sin familj ifrån? Orkar de ta med sina studier och andra åtagande under påsk, eller har de lyxen att sätta allt på paus? Ibland tänker jag att av folkmassan som faktiskt försvinner måste en stor andel drabbas av dåligt samvete om de inte skulle åka. Samtidigt vet jag fortfarande inte ifall det jag drabbas av kan klassas som dåligt samvete, det är nog en mix av det och känslan av lättnad. Låter lättnad över att inte umgås med sin familj dåligt i era öron? Må så vara.
På min ena sida familjen träffas vi väldigt sällan allihopa, speciellt sen jag flyttade. Förändring i mina familjemedlemmars liv blir mer och mer påtaglig varje gång jag träffar dem. Någon som brukade kunna vandra milen utan problem sitter nu i rullstol. Någon ska ta gymnasieexamen men kan i min värld knappt böja verb. Någon i familjen, som jag inte minns men påminns av äldre släktingar om att jag träffat, är nu död. Begravningen är imorgon och jag kan inte ens se personens ansikte framför mig. Inte heller vårt familjeband. Inte var de bodde, vad de hette i efternamn, hur gamla det blev. Tiden flyter framför mig och jag drunknar min familjs kollektiva minne, det som slår mig som en tsunami innan jag ens hinner landa med två fötter på skånsk mark. Ger det mig ångest att jag inte är mer än en fotnot i min familjs kollektiva minne? Må så vara.
När jag ringer min farmor för att tacka nej till påskfirandet i år igen skiner solen ute, men marken är snötäckt. Jag säger att jag inte kan komma “hem” för att tågen är för dyra. Jag säger att jag har för mycket med mitt examensarbete. Jag har för mycket att göra och för lite energi. Men där knuten kanske egentligen brinner är att jag inte har energin att kvotera in delar av familjen i min sinnesnärvaro. Göra deras blick, vetskap och inverkan hos mig större än en fotnot. Gör det mig självisk? Otacksam? Till en eremit? Må så vara.
Må så vara kommer påsken passera i år igen.
