Vi leker följa John

Man märker att det är mars. På vädret, ja visserligen. Man liksom kastas mellan hopp och förtvivlan. Plockar fram vårjackan och möts av en snöstorm. Knyter på vinterkängorna igen och går ut i strålande solsken. Men mest av allt på studenterna – det är tentaperiod.

Carolina Rediviva, där jag jobbar i garderoben ibland, är helt översvämmat av studenter. Ibland är det kö till garderoben som till en nattklubb och jag och mina kollegor får springa fram och tillbaka timme efter timme för att hämta kånkenväskor, hämta matlådor, hänga jackor. “Ursäkta jag glömde min penna”, “Du måste hänga in datorfodralet också” och så vidare. Men nästa vecka kommer det vara stendött på biblioteket, bortsett kanske från någon jurist som plikttroget hänger på låset när portarna öppnas.

För i Uppsala gör alla allting samtidigt. Eller så känns det i alla fall. Man märker att det är sommar på de spöklikt tomma gatorna, man märker att det är sista april på champangeblöta 20-åringar som ligger utslagna i Ekonomikumparken. Man märker att det är i slutet av mars på de stora väskorna (fulla med böcker, antar jag) och stressade konversationer.

Staden verkar knappt stor nog att rymma två tankar samtidigt. När Musikhjälpen var här stod människor på Stora torget och tittade (tittade på radio, utomhus ) och nationerna hade insamlingar, universitetet hade insamlingar, kommunen hade insamlingar, kyrkan, galleriorna – alla gjorde Musikhjälpen När det är Valborg gör alla Valborg och när det är tenta som sitter varenda en på biblioteket.

Studietiden som jag alltid tänkt som en tid då man får odla sin särart är kanske egentligen något annat, kanske är det en övning i kollektivism.