Efter regn kommer Uppsala
När det var dags för mig att börja studera på akademisk nivå gjorde jag misstaget att söka till en högskola i Stockholm – något som man uppenbarligen endast bör göra om man eftersträvar minimal mänsklig samvaro. Vid det här laget upplever jag att jag har fått insikt om hur tillvaron skulle kännas som enda överlevande efter en apokalyps.
Här är lite intressanta fakta om studentlivet i Stockholm:
1. Det existerar inte.
2. En nation är för studenterna i denna stad synonymt med ordet land och inget annat.
3. Det råder konsensus kring att man inte bör bejaka diverse nollningar, sittningar, champagnegalopper och andra typer av tillställningar.
4. Föreningslivet lämnar minst sagt övrigt att önska. 5. Tystnaden som uppstår när man frågar sina kursare om de vill hitta på något efter seminariet.
Med risk för att låta som en fanatiker och med respekt för de som eventuellt har en annan upplevelse av Stockholms lärosäten än vad jag har, drar jag mig ändå inte för att likna dessa inrättningar vid kyrkogårdar för social interaktion. Det finns givetvis gott om trevliga studenter även i Stockholm, men initiativ för gemenskap och engagemang saknas i princip helt och hållet. Biblioteksvandringen räcker helt enkelt inte i mina ögon.
Efter alldeles för lång tid av social stagnation tog jag mitt pick och pack och flyttade till Uppsala för att finna den plats i landet med flest antal studentorganisationer och studentfestligheter per capita. Jag fann allt jag sökt men inte längre trodde fanns. Jag fann engagemang, kreativitet, passion och ambition. Jag fann liv efter apokalypsen.
