Det gyllene "efter"
Under en av mina många litteraturkurser på universitetet läste jag Truman Capotes In Cold Blood, en true crime-roman om det brutala mordet på en hel familj i en sömnig småstad i Kansas 1959. Till en början greps ingen för det hemska dådet, och bristen på misstänkta väckte en intern misstro hos den tidigare så vänskapliga småstadsbefolkningen. Grannar som tidigare knappt ens låst dörren om sig, säkra på att inget fanns att frukta, betraktade nu varandra med misstro, plötsligt osäkra på vem man faktiskt kunde lita på.
Situationen känns inte alltför annorlunda i 2020 års coronadrabbade Uppsala. Även mellan svenskar, som ändå har ett visst rykte om sig att dyrka ”the personal space” som främsta religion, märks en skillnad i beteendet. Folk håller lite extra avstånd till varandra och synar sin omgivning misstänksamt, på spaning efter det hot som smittan utgör. Mer än en gång har jag känt ett tryckande behov av att kraxa fram ”det är inte corona, jag lovar!” när en rebellisk klunk vatten slunkit ner i fel strupe och triggat en hostattack som satt omgivningen på helspänn och riktat öppningen på en handfull handspritsflaskor åt mitt håll, redo att avfyra.
Jag hoppas att det är framtiden som väntar även 2020 års Uppsala. Att livet i största möjliga mån kan återgå till hur det var innan corona.
Just i dessa lägen, när mina tama försök att inte gå till historien som tjejen som kvävdes av Bonaqua istället riskerar att föreviga mig som tjejen som drunknade i en handspritskaskad, längtar jag extra mycket efter det där gyllene ”efter”. Efter corona, när allt förhoppningsvis är som vanligt igen. Även i Capotes In Cold Blood gick livet till slut vidare i den lilla staden och någon slags normalitet uppnåddes igen. Grannarna som betraktat varandra så misstänksamt kunde andas ut och återigen hälsa varmt på varandra, utan misstro.
Jag hoppas att det är framtiden som väntar även 2020 års Uppsala. Att livet i största möjliga mån kan återgå till hur det var innan corona. Men även om jag tror att många människor kommer att pusta ut och med lättnad leva sina liv som de gjorde förr tror jag likväl att många andra människor kommer att leva med coronans konsekvenser i åtanke under en lång tid framöver. Med en tvivlande inställning till handslag och alltid med ett lager av handsprit till hands. Vissa kommer återigen inte att göra sig besväret att låsa om sig, medan andra kommer fortsätta hålla omgivningen på en armlängds avstånd.
