Vatten så långt ögat kan nå

Under korta stunder känner jag paniken som får hjärtat att dubbla takten. Jag sitter och nynnar på Kalle Moraeus låt – Underbart – och då känns allt bättre.

Ja nu sitter jag helt plötsligt här i en kajak mitt ute på Östersjön mellan Danmark och Tyskland och för bara tre veckor sedan skrev jag min sista tenta på ett år. Jag har tagit uppehåll från mina studier och mitt vanliga studentliv för att under ett år genomföra tre stora äventyr.

Just nu, i resans början, i kajaken på väg till Istanbul, har jag ingen som helst aning om vad som väntar oss. Jag har ingen aning om hur utdraget det kommer kännas att paddla 800 kilometer motströms på floden Odra, att vi kommer behöva dra kajakerna tio mil över ett bergspass i Slovakien, hur roligt det kommer bli att åka ner för floden Vahs forsar i Slovakien eller hur fina dagarna kommer att bli på Donau. Jag har heller ingen aning om att vi paddlar rakt mot ett stormande hav, Svarta havet, som när vi anländer i oktober tid är allt annat än gästvänligt och att vi kommer bli tvungna att ”pausa” resan bara nio paddeldagar från Istanbul.

Runt om oss passerar enorma fartyg som vi hela tiden måste hålla koll på. De ser ju inte oss. Vi fortsätter att paddla på och efter sju timmar når vi den tyska kusten. Vi kommer till en strand full av nakna människor. Okej, vi har kommit till en nudiststrand tänker vi, men det visar sig att strandbesökarna är näck längs med hela den tyska kusten, hela vägen till Polen…

Vi fylls av glädje efter att ha korsat Östersjön och jag får en känsla av att vi kommit ganska långt, 30 mil, trots att vi har närmare 300 mil kvar. Jag står på stranden och kollar upp på en fiskmås som flyger förbi, jag tar ett djupt andetag och känner den salta luften fylla lungorna. Jag känner mig oerhört fri.