En nationalekonom funderar över välgörenhet
Som en något idealistisk nationalekonomistudent har jag på senare tid fascinerats av effektiv altruism. Rörelsen skulle kunna beskrivas som en form av kombination av utilitarism och nationalekonomi, och resonemanget är ungefär: Om du har altruistiska skäl till din kamp om en bättre värld bör du använda de mest effektiva medlen för att uppnå detta.
I Doing Good Better skriver oxfordfilosofen William Macaskill att det är konsekvensen av den goda gärningen som bör vara i fokus. När skillnaden mellan en medioker välgörenhetsorganisation och den bästa är oerhört stor, bör vi inte enbart förlita oss på våra känslor utan rikta våra resurser till det som har bevisats vara mest effektivt. För samma pengar som det kostar att träna upp en ledarhund till en blind person i västvärlden kan flera hundra personer med trakom i utvecklingsländer få tillbaka synen, eller 13 liv räddas genom utdelning av myggnät mot malaria.
90 procent av varje krona skänkt till Givedirectly når de fattigaste hushållen i Kenya och Uganda, medan studier visar att 10-15 procent av det extra pålägget på rättvisemärkta produkter tillfaller bönderna, som oftast inte är de fattigaste. När vi har begränsade resurser, argumenterar Macaskill, bör vi rikta våra resurser till det absolut bästa. Hur rätt är det att skänka pengar till ledarhundens träning när alternativkostnaden är 13 människoliv?
Tanken är alltså att en enskild person kan göra störst skillnad genom att skänka delar av sin inkomst på ett så effektivt sätt som möjligt snarare att till något baserat på känslor, eget intresse eller engagemang.
Förstås är det svårt att vara fullständigt rationell och databaserad. Känslor eller personligt engagemang kan agera som en morot på ett sätt som rationella kalkyler inte gör. Det kan jag själv erkänna, nationalekonomistudent till trots. Och det kan ganska snabbt konstateras att vi de facto inte värderar alla människoliv lika i och med nationalstater och specifikt riktade välfärdsprogram. nbsp; Men när det bevisligen finns ytterst effektiva sätt att förbättra livschanser, och begränsade budgetar till välgörenhet, känns det som ett vettigt resonemang att undersöka huruvida våra försök till att göra gott har reell påverkan och inte sluta vid känslan att man gjort något bra. Det är i alla fall någonting jag tar med mig i framtiden när jag står inför ett val att skänka pengar: Vart hade de kunnat gå istället?
