Hur leva livet utan CSN?

Den här terminen har jag av olika anledningar bestämt mig för att inte ta CSN, vilket har lett mig in på funderingar kring hur jag ska finansiera mitt uppehälle (jag har lite besparingar, men man vill ju leva också). Bristen på pengar är ett ständigt återkommande orosmoment i de flesta studenters tillvaro, och medan man enträget trycker upp sitt CV i var och varannan arbetsgivares ansikte i hopp om ett deltidsjobb så kan det vara värt att titta på lite andra inkomstbringande metoder.

Det klassiska är förstås att söka stipendier, men konkurrensen är ganska hård om man inte:

Är man och studerar teologi eller medicin

Är släkt med någon gammal knös som instiftat ett stipendium

eller

Är totalt utfattig eller otroligt högpresterande (gärna i kombination)

Ett annat alternativ är förstås att börja sälja av gamla prylar som man inte använder. Detta förutsätter dock att man har någonting att sälja, och att någon ens vill ha den där gamla stereon som bara fungerar om man stått och finjusterat input-kabeln i en kvart.

Vill man inte sälja av sina pinaler kan man istället göra något aningen mer radikalt, man kan sälja sig själv För vad annat kan man kalla att vara med i en medicinsk undersökning mot betalning, där en frisk kropp är allt som tas hänsyn till? Efter att själv ha ingått i en sådan studie nyligen så kan jag bara konstatera att det är väldigt speciellt, men inte så fasligt egentligen. Man känner sig förstås lite som en ”bag in box” efter ett tag när olika sjuksköterskor kommer och börjar fippla med den där mojängen som man har fastsatt i armen någon gång i halvtimmen för att ta lite blod, men å andra sidan kan man få väldigt mycket läsning gjord.

Till syvende och sist så gäller det nog bara att spinna i så många riktningar som möjligt och hoppas på det bästa. Det ger sig nog snart tänker jag hoppfullt, medan jag förgäves försöker sluta rysa varje gång jag hör någon använda ordet ”nätverka” utan ett uns av ironi i rösten.

nbsp;