Ensam med Paris
Paris dragningskraft ligger i stadens något svårmodiga själ. Många är de som först förförs av stadens sprakande skönhet och charm för att sedan avskräckas av befolkningens påstådda arrogans, stressen och smutsen. Men den gyllene nyckeln till Paris magiska ask är att vara nästintill ensam med staden. Särskilt infinner sig den känslan om söndagskvällar. De där sena kvällarna när staden vilar öde trots sitt varma guldfärgade sken, när Eiffeltornet glittrar i fjärran och sveper över skyn med sin fyrlåga som en mjuk filt; just då tycks ingen vara ute, turisterna har åkt hem från sina weekendresor, väskorna fulla med croissantstora eiffeltorn och ett paket krossade macarons, och parisarna själva sover stillsamt efter en helg med vin och ostar i goda vänners lag.
För precis som människor söker sig till ett socialt, eller rumsmässigt, sammanhang är vi även i behov att ett tidsmässigt dito. Rum och tid är ändå samma sak så när som på en faktor – ljusets hastighet i kvadrat. Jag känner mig viktig i Paris, i döda poeters sällskap.
En söndagskväll när jag var ute och filosoferade stannade jag vid ett hjärta som någon har ritat på marken. I mörkret anades dess konturer mot den annars grådaskiga gatan, fylld av fimpar och döda råttor. När jag tittade upp mötte jag en mans blick; jag hade inte sett honom närma sig mig.
“Kärlek är en illusion”.
“Varför?”
“Därför att vad människor vanligtvis kallar kärlek är blott ett sätt att fly sina svagheter, sina rädslor och sin ensamhet. Lust är det enda levande i denna värld. Kärlek är en illusion.”
Jag stod tyst ett tag. “Du menar alltså att kärlek inte är verkligt?” Han tittade på mig, den långa fotsida kappan fick honom nästan att sväva, de gigantiska mörka ögonen spärrades upp och påminde om den där hunden med ögon stora som runde torn i HC Andersens berättelse.
“Låt mig förklara med en metafor. Föreställ dig att du har en rund bit papper. På ena sidan ritar du en fågel, på den andra sidan en bur. Sedan fäster du en bit snöre på varje sida. Om du snurrar snörena snabbt, vad händer?”
“Det ser ur som om fågeln är i buren.”
“Ja. Men är det verkligt? Nej – det är bara en illusion. Bara en illusion, men en vacker sådan.”
Och jag ville fråga mer. Vad var poängen? Vad spelade verkligheten för roll om illusionen ändå var vacker? Vad är verkligheten själv, om inte ens kvantmekaniken kan beskriva den? Men när jag hade formulerat dessa frågor var mannen redan försvunnen, uppslukad av mörkret, och jag kände hur jag föll allt djupare in i Paris magiska ask. I detta ögonblick slogs jag av en vilja att skriva till någon i min ficka. I ivern drog jag upp min mobil – och tappade den i marken. Skärmen sprack. Mönstret liknade gallret på en fågelbur. Jag vet inte om det var ljudet från fallet eller reflektionen från en gatulykta i skärmen, men en skrämd duva flaxade upp framför mig. Mina ögon följde dess färd mot horisonten.
För passande nog är Paris som en modevisning – staden är full av originella själar, och även om du inte alltid vill bära deras kläder rakt av, så förflyttar de gränser för vad som är normalt, möjligt, ja till och med verkligt. Så jag iklädde mig en ärm av främlingens kappa och vandrade vidare i natten, med en trasig mobil och något som möjligen hade helats inom mig.
