Vara bäst i tre världar (och några till)

”Andrea, det ringer ” utbrister trummisen, och jag drar snabbt ner volymen på Marshallförstärkaren, slänger av mig gitarren och störtar ut ur rummet. Får en lätt ängslig känsla när jag ser namnet på displayen. Det är chefen. Eller ja, en av dem.

”Jag har fått tag på en informant till artikeln Jag skickar numret till dig, ring direkt ” utbrister hon peppande. Jag ljuger och lovar att jo, absolut ska jag ringa direkt. Tio minuter senare har jag klämt in intervjun under kvartsrasten på diskjobbet imorgon och kan äntligen fortsätta repa. Det går bra, alla är på hugget idag. Efteråt tycker trummisen att visst kan vi väl klämma in en repa extra varje vecka? Och vi andra instämmer. Det tycks bara vara jag som skamfyllt bläddrar i kalendern på bussen hem. Upptäcker att jag dubbelbokat intervjuer för två olika tidningar. Och att jag jobbar heldag som diskare när jag egentligen borde sitta på seminarium. Vem ska jag ljuga för denna gång, läraren eller samordnaren? Och vilken av de fyra tidningar jag skriver för är viktigast att blidka just denna vecka? nbsp;

Det är vad mitt liv handlar om, att blidka, snarare än att prioritera eller brinna för. Att dag för dag försöka hålla sig flytande och inte göra folk allt för besvikna. Att försöka överleva ångesten som äter mig levande när jag unnar mig en kvälls vila, efter att förstås ha ställt in de aktiviteter (läs: jobb, plugg eller rep) som var schemalagda långt in på sovtimmarna. Jag tänker på allt jag missar att bidra med, det som från början skulle bli ett fullspäckat, spännande liv. Vid varje ny rekrytering till jobb eller fritidsintresse har jag strålat och varit nöjd över att få prestera och kanske spä på cv:t lite extra. Få visa vad jag går för, göra allt jag vill göra på samma gång. Så när verkligheten hunnit i kapp har dygnet fortfarande bara 24 timmar och jag tackar min lyckliga stjärna de nätter jag hinner sova ut. Mina tankar avbryts av ett sms från basisten i mitt andra band; ”vi skulle väl repa ikväll, eller?”