”Hej alla du ”

nbsp;

Vad nu, kan Ergos webbredaktör inte ens skriva grammatiskt korrekt? Jag förstår om hälsningsfrasen sticker dig i ögonen. Men faktum är att barntidningen Kamratposten på 70 – talet inledde sin ledarsida med ”Hej alla du ”. I mellanstadieåldern kom jag över min fasters gamla tidningar och blev förbryllad över att man skrev ”du” när man vände sig till flera. Jag frågade pappa, som förklarade att detta var tiden för den så kallade du- reformen, när man gick över från att kalla varandra ”Ni” och titlar som ”herr”, ”fru” eller ”lektor” till det personligare ”du”. Viljan att markera avstånd från mossiga sedvänjor fick tydligen Kamratposten att sky ordet ”ni” även i pluralis. I dag skulle nog ingen säga ”hej alla du”. Å andra sidan kallar du knappast din granne för ”fru Svanberg”.

Ett språk som inte utvecklas är dött – som latin eller gotiska. Förändring är en lika ofrånkomlig del av språk som syre är för liv. Ofta sker den utan vårt medvetande. Nya ord och uttryck letar sig ständigt in i den gemensamma vokabulären och vi glömmer lätt att vi inte alltid har sagt ”det är lugnt” eller ”instagramma”. När det gäller just pronomen tycks språklig förnyelse dock i regel vara medveten. Du – reformen var föremål för debatt, precis som vår tids könsneutrala pronomen ”hen”, och bruket av ”en” i stället för ”man”.

Själv tycker jag att ”hen” är ett utmärkt ord. Det är smidigare än att säga ”hon eller han” och inkluderar personer som inte identifierar sig som kvinnor eller män. Att däremot behöva tänka till varje gång jag ska använda ett generiskt pronomen (som ”man”) är inte värt min energi, sorry. Där ”hen” är lättillgängligt och inkluderande tycker jag att ”en” är raka motsatsen.

Första gången jag stötte på ”en” i stället för ”man” var när jag återvände till universitetet efter flera år i arbetslivet. Det förklarades som ett könspolitiskt initiativ för att kullkasta mansnormen. Har för mig att jag skrev så i något mejl – jag är ju inget fan av patriarkatet – men konstaterade snabbt att ”en” är det fulaste som hänt svenska språket sedan folk började använda ”fräsch” som synonym för allt från solbränd till drogfri. I vissa meningar låter det särskilt otympligt. ”En har infört trängselavgifter”? Nej, bara nej. ”När en är trött vill en sova” funkar bättre, men är fortfarande skitnödigt.

Min främsta invändning är att ”en” kräver så mycket av användaren att det mest leder till att den medvetna och upplysta lilla klicken som säger ”en” skiljer ut sig från pöbeln. Några vill men orkar inte, andra avfärdar det som elitism.

Om någon läser den här krönikan om 40 år kommer hen sannolikt att flina. Kanske åt försöket att byta ut ”man” mot ”en”. Eller åt mig, men då hoppas jag verkligen att samhället har blivit jämställt också.

< --EndFragment-->

nbsp;