Universitetet tur och retur
Vi tre barn hette allihop Nils-Erik ända tills vi föddes då vi fick andra mer passande namn eftersom vi var flickor. Jag visste att min pappa sörjde att han aldrig fick någon pojke som kunde gå i hans fotspår. Han var så kallad ”gymnasieingenjör” (en utbildning som länge var försvunnen men som återinfördes 2014).
Det fanns inte så mycket böcker i mitt hem, men en sak, det visste jag. Jag ville gå på universitetet. Varför det var så vet jag inte, men det blev min dröm.
När mina jämnåriga kompisar diskuterade vad de ville bli när de blev stora, sa den ena barnskötare, den andra lärare, den tredje hårfrisörska, den fjärde flygvärdinna och jag... jag visste att det där inte var något för mig. Efter att ha funderat ett slag kom jag på att jag ville bli endera arkeolog, journalist eller professor. Om jag till äventyrs skulle kunna tänka mig ett jobb hos ett flygbolag så var det inte som flygvärdinna, utan som pilot.
När jag började studera samhällskunskap på Uppsala universitet i mitten av av sjuttiotalet, trodde jag att jag hade nått min dröm, men det blev inte riktigt som jag tänkt mig. Man fick en hög med tjocka böcker och en uppmaning; ”gå hem och läs ”. Undervisning det hade vi sällan, typ en gång i veckan. Vid en föreläsning i universitetshuset berättade en gammal professor om skallstorlek och dess koppling till intelligens. Han verkade ta det hela på fullt allvar. Jag blev helt förskräckt och undrade vart jag kommit. Efter ett drygt år gick jag till en studievägledare som tyckte att jag borde sadla om och bli ingenjör istället. Min pappas önskan ringde i mina öron, så jag började på en teknisk högskola istället och blev IT-ingenjör. Utbildningen var rolig och efter att jag tagit examen ville jag väldigt gärna doktorera, men då hade jag fått barn och var istället tvungen att börja arbeta för att försörja henne.
I höstas, efter att det gått ett antal långa år, började jag på en påbyggnadsutbildning i journalistik nbsp; vid Uppsala universitet. Kul att vara tillbaka här, fast nu på Ekonomikum. Här sitter det fullt med flitiga studenter med sina Appledatorer. Ljudnivån är hög och man ser studenter från världens alla hörn. Förutom föreläsningar finns nu även seminarier och grupptentamina. Ingen hård, kall marmor, ekande korridorer och gamla kufar till professorer.
Min dröm, den som jag aldrig riktigt kunde ge upp, kan kanske ändå bli förverkligad, till slut.
