Där genetiken brister tar smulspåret vid

Pulsen ökar. Min blick söker efter någonting – vad som helst – som kan användas som riktmärke. Gråa korridorer flyter in i varandra och rummen tycks nästan föröka sig för varje sekund, ondskefullt medvetna om att nu – NU – finns chansen att jävlas. Plötsligt känner jag mig väldigt ensam. Var fan är jag? Och var är alla andra? Jag är vilse. På plan 2 på Ekonomikum. Schemaaktivitet? En obligatorisk labb där vi några dagar tidigare klart och tydligt fått veta att här gällde samma närvaroregler som vid en tenta. Ett visst antal minuter för sent och det är kört.
Klockan tickar och till slut blir läget akut. Jag höftar helt enkelt. Slinker in genom en dörr som kan vara rätt, men som såklart inte är det. Jag har klampat rakt in i pågående ekonomiklass (pluggar systemvetenskap) och blir föremål för en kollektiv utstirrning med vissa fördömande inslag. Reträtten är lika klumpig som omedelbar och att jag till slut hittar rätt kan jag bara tacka en förbipasserande kursare för.

Att ha dåligt lokalsinne är jag nog inte ensam om. I ett sällskap finns det alltid minst en person som utbrister ”ja, jag hittar inte heller någonstans – det är hopplöst ”. Problemet är att denna person alltid i slutändan visar sig hitta bättre än vad jag gör. Ytterst frustrerande.
Tyvärr går ju det här inte heller att sopa under mattan. Tro mig, jag har försökt. Google maps och dess gps-funktion är ett av mina käraste hjälpmedel, men inte ens det har visat sig kunna hjälpa mig i vissa situationer. Bara under den senaste månaden har min totala avsaknad av orienteringsförmåga flera gånger lett till icke-önskvärt socialt beteende från min sida.
Som för några veckor sedan när jag tillsammans med nationens löparklubb bestämde mig för att springa loppet ”6 sjöar” i Fjällnora. Efter uppskattningsvis en avklarad kilometer på min femkilometerssträcka var jag helt ute och cyklade (bildligt talat) och räddades bara av en på avstånd förbispringade tjej som jag lättad tog rygg på. Så slaviskt och klängande att jag på slutet fick en något irriterad blick.

”Du försöker ju inte ens ” brukar folk säga. ”Det är genetiskt ” kontrar jag småsurt. På senare tid har jag faktiskt funderat på om det vore dags att söka belägg för min (förvisso) redan bergsäkra ståndpunkt i frågan.
Men för att finna den krävs förstås karta, kompass, ljus, lykta och ett brödspår à la Hans och Greta för att sedan hitta tillbaka till mina meningsmotståndare och köra upp beviset i deras ansikten. nbsp;