Inte så komplicerat
Igår skrev jag metoo som Facebookstatus. Till slut.
”Det är komplicerat” är ett alternativ man kan kryssa i för att ange sin relationsstatus. Jag skulle säga att min realtion till Facebook, eller sociala medier i allmänhet, är komplicerad. För en journalist är de arbetsverktyg vare sig man vill eller inte – utan Facebook skulle Ergo uppskattningsvis ha mindre än hälften så många läsare på webben som vi faktiskt har. Och om vi backar bandet några år var det i första hand ett kul och lättsamt forum där jag kunde socialisera med vänner trots geografiska och logistiska avstånd.
Sedan kom de. Åsikterna. Idag består ungefär 90 procent av mitt flöde av opinionsbildning. Eller rättare sagt försök till sådan, för jag har svårt att se att någon någonsin har bytt uppfattning om aborträtt, veganism eller könssegregerade öppettider på badhuset för att tillräckligt många av ens vänner har delat ett kärnfullt citat eller en bild på en överkryssad politiker. ”Jag blev antirasist för att det stod på Facebook att Jimmie Åkesson äter bajs”, sade ingen ex-sverigedemokrat någonsin.
Jag saknar de alltmer sällsynta reflektionerna över livet, de interna skämten som man inte fattade ett skit av om man inte ingick i samma kompisgäng, ja, jag saknar till och med frukostbilderna. Jag saknar allt som inte är åsikter, som delas för att få bekräftelse från åsiktsfränder. Därför var min första reaktion på metoo, hur illa det än låter, ”ÅH NEJ, jag förväntas delta i opinionsbildning på sociala medier.”
Vid kanske tjugonde inlägget med hashtagen som jag såg reagerade jag inte bara, utan tänkte också. På hur många vi är, och hur olika. Kvinnor från skilda politiska läger och från alla delar av samhället delar samma hashtag, samma erfarenhet av objektifiering. Alla orkar förstås inte skriva metoo, men jag orkade. Det handlar faktiskt inte om en åsikt, utan om en självklar jävla grundläggande rättighet – till våra egna kroppar. Egentligen är det inte så komplicerat.
